Minnen

Baby or not och Kaffeflickan delar med sig av sina minnen från tiden runt barnens födelse. Jag blev inspirerad att göra det samma:

Från graviditeten
Jag visste att jag var gravid när jag började gråta på jobbet.
Jag mådde illa de första tre månaderna och åt pepparkakor konstant.
Jag kunde inte dricka kaffe under större delen av graviditeten.
Jag tyckte alla, även min sambo, luktade äckligt under de första månaderna.
Jag saknade inte alkohol alls.
Jag började med gravidbyxor och mjukisbyxor supertidigt då jag tyckte det kändes obehagligt att någonting spände över magen.
Jag gick på gravidyoga under stora delar av graviditeten och vattengympa på slutet.
Jag läste allt jag kom över om barn och förlossningar.
Jag gjorde två extra ultraljud för att försöka få reda på barnets kön. När det äntligen gick att se att det var en flicka kände jag direkt vad hon skulle heta.
Jag fick foglossning runt vecka 22 och kunde knappt röra mig under sista delen av graviditeten.
Jag var helt sjukskriven de sista sju veckorna.
Jag kunde inte sova på nätterna de sista månaderna.
Jag sov med två kuddar mellan knäna och mådde illa av att ligga på rygg.
Den sista kvällen innan vattnet gick vräkte jag i mig ananas för att försöka få igång förlossningen.

Från förlossningen
Jag väckte inte min sambo när vattnet gick på natten när jag var uppe.
Jag blev undersökt på BB följande dag och vi fick tid för igångsättningen dagen där på.
Jag var bara öppen en centimeter när vi lades in. De spräckte den andra hinnan men väntade med värkstimulerande dropp.
Jag hade kraftiga värkar som dock var tio minuter isär.
Jag fick morfin sex timmar senare för att kunna sova på natten. Inget hade hänt. Morfinet tog inte alls. Jag satt vaken själv hela natten och hade ont. Jonas somnade på golvet.
Jag fick värkstimulerande dropp 14 timmar (!) efter att vi skrivits in.
Jag öppnade mig långsamt. Lydia åkte inte ner ordentligt.
Jag var så trött så jag bara ville gråta under dagen. Det tog sån tid!
Jag hann gå igenom i princip all smärtlindring som fanns att tillgå; Först vetekudde och TENS. När TENS-apparaten började ge mig stötar (!) fick jag akupunktur. När den gick ur fick jag kvaddlar i ljumskarna. När de slutade verka fick jag epidural som hann fyllas på maximalt antal gånger.
Jag kunde inte ligga ner utan ville sitta med ryggen mer eller mindre rak under hela dagen.
Jag kan inte minnas att jag åt någonting på hela tiden.
Jag tyckte mest att människor störde mig, försökte ge mig vatten och ställde frågor, mellan värkarna när jag försökte få lite vila.
Jag andades mycket och tyckte det var skönt att ha det att ta till när värkarna kom.
Jonas överträffade alla mina förväntningar och var fantastisk vid min sida!
Jag somnade mellan krystvärkarna sittandes på bollen i slutet av dag 2. Jonas satt bakom och höll i mig.
Lydia hade fastnat med en axel och fick tillslut dras ut av barnmorskan.
Hon kom ut 26 timmar efter att vi blivit inskrivna efter 40 minuters krystvärkar.
Jag minns att de la henne på mitt bröst och att hon hade mycket mörkt hår. Sköterskorna skämtade om att vi skulle kunna göra pippilotter på henne direkt.
Sköterskorna frågade hur mycket vi trodde att hon vägde. Vi hade ingen aning. Som vanligt, typ? Det visade sig att hon vägde 4600 g och att de hela tiden förstått att det var ett stort barn. Det hade de dock inte sagt till oss, vilket var en himla tur!
Efterbörden kom snabbt efteråt och kändes ingenting.
Jag blev hög som ett hus på lustgas när de sydde mig. Hörde henne skrika i bakgrunden i sin pappas famn. Det var surrealistiskt men skönt.
Jag sprack inte mycket.
Jag minns att två doktorer kom in och tittade på mig.
Jag minns inte fikat, fast att jag hade sett fram emot det.
Jag minns att Lydia tittade på mig.

Den första tiden
Jag hade så jäkla ont att jag inte kunde röra mig. Jag bara satt, men även då gjorde det ont. Trodde att det skulle vara så.
Jag bara grät. Det gjorde så ont. En nattsköterska hjälpte mig att duscha, såg till att jag fick värktabletter och fick träffa en läkare.
Efter att ytterligare åtta (!) doktorer tittat på mig bestämde de sig för att operera. En bit av livmodertappen var demolerad och skulle tas bort.
Vi blev kvar på BB i fyra nätter till i väntan på en operationstid.
Personalen på avdelningen var fantastiska.
Jag blev sövd och själva ingreppet tog fem minuter.
Det var så skönt att få komma hem.
Jag hade svinont i flera veckor efteråt. Kände mig handikappad. Ville aldrig sluta med värktabletterna. Kunde inte sova, det var som värst på kvällen när jag la mig. Fick tillslut rådet att smörja med barnolja och vitt vaselin och i värsta fall men xylokainsalva. Då blev det lite bättre.
Amningen funkade dåligt, gjorde ont och tog all vaken tid i anspråk.
Jag svettades något fruktansvärt.
Jag tyckte inte om att amma utomhus och kände mig bunden.
Jag började gråta varje gång BVC-sköterskan frågade hur jag mådde.
Jag ville inte gå in i affärer för jag svettades så fort jag kom in.
Jag gick långsamt länge för jag hade ont.
Jag trodde aldrig smärtan skulle gå över.

Nu
Jag är inte rädd för att föda igen, men kommer vara mycket mer bestämd på BB. Jag ser inte fram emot den första tiden efter en eventuell ny förlossning men tror att det kommer gå bättre nästa gång.
Jag tycker att både jag och Jonas har klarat första året över förväntan och jag tycker att vi båda två är skitbra föräldrar till Lydia.