I mitten av maj förra året, minns inte vilken dag men det måste ha varit några dagar efter det att vi kommit hem från BB, så var jag ute och tog min första promenad. Kommer inte ihåg om jag hade barnvagnen med mig, men det måste jag nog ha haft. Men jag minns att jag gick längs Ringvägen mot Zinken, precis som idag, och det doftade precis som idag. Samma träd blommade.
Jag minns att det kändes som om jag hade varit borta i flera månader och som om det pågick ett liv där runt gatan som jag knappt kände igen. Jag minns att det kändes som högsommar fast att det bara var i mitten av maj. Jag minns att jag stannade till under trädet på bilden här ovan och bara stirrade upp i lövverket. Hela mitt synfält var fyllt av dessa vita blommor och jag kommer ihåg att jag tyckte det var det vackraste jag sett. Vet inte hur länge jag stod där, men människor som gick förbi måste ha undrat. Det minns jag dock ingenting av. Idag mötte jag det där trädet igen. Jag kände igen dofterna i luften. Jag kände igen trädet! Plötsligt mindes jag!
7 kommentarer:
Vilken häftig känsla. Vilket vackert träd. Vilken cool text.
En av världens häftigaste känslor! När livet öppnar sig på nytt - för mig var det mitt i vintern med snö och kyla. Men underbart, underbart!
Vilken text! Jag blev alldeles tagen och fick gömma tårfyllda ögon bakom luggen här på jobbet. Man minns ju så väl känslan. Allting blev så förstärkt, allting annorlunda, allting skört.
Och du fick till det bättre än jag med släktbanden :-)
Minns precis känslan. Första promenaderna efter BB, man gick som i ett vacuum, helt i sin geen värld och det kändes som om man varit borta en evighet.
Inte konstigt egentligen, hela livet hade ju ändrats som i ett trollslag och skulle aldrig mera bli sig likt.
Superfin text Kajsa, jag tänker länka till den, hojta om det inte är ok!
geen=egen...
Ja, alla ni här ovan - första promenaden var speciell! Häftigt att vi alla upplevt den, i olika tid på olika platser - men samma känsla! Jag hade nästan glömt.
Åh, jag vill dit genast!
Skicka en kommentar