Just nu är det apjobbigt. Har ingen energi och ingenting verkar hjälpa. Är bara grinig och trött och håglös och vill ingenting, orkar ingenting, har inte direkt lust med någonting. En kväll ute med vänner hjälper inte. En ordentlig sovmorgon hjälper inte. Avlastning med Lydia flera gånger i veckan av min mamma hjälper inte heller. Vet inte vad jag ska göra för att ändra på detta.
Jag är inte trött på Lydia. Hon är ganska rolig att vara med stundvis och emellanåt är hon supergosig och mysig. Har blivit mycket bättre än det var för några veckor sedan då hon bara var gnällig. Nu busar vi en hel del, känns som om hon precis har börjar förstå "skämt", vilket är helkul och fascinerande. Dessutom älskar jag ju Lydia och skulle aldrig vilja ha tillbaka mitt liv innan hon fanns.
Men jag är toktrött på att min huvudsysselsättning är att ta hand om henne. Jag ska aldrig vara mammledig så här länge igen om jag får fler barn. Jag vill att pappan ska ta över nu! Så att han har huvudansvaret och jag få avlasta. Hemmafru är numera min värsta mardröm.
Men det är bara 1,5 månad kvar tills vi båda är hemma under sommaren. Fast det slog mig just att första veckan på Jonas "sommarlov" ska han resa till London. Han ska få lite extra ledigt borta från familj och ansvar, han som är borta hela dagarna! Så jävla otajmat känner jag nu! Det är ju jag som skulle behöva resa bort!!!
onsdag, april 25, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Gravid? :-) Nej, skämt åsido. Jag känner igen det där. Jag är ju också "långledig" *fräser ilsket*
Ledighet kan man då verkligen inte kalla det. Fast jag ruttnar inte totalt, men får mina dippar då och då. Bannar mig själv för att jag valde att vara hemma i 15 månader. Men med kommunens inställning om inskolning och dagis kommer det att bli 16,5 månader. Tjohoo. Jippie. Känner du för att psykbryta nåt mer så ring. Vi kan ju gunga ungarna i parken och gråta ihop ;-}
Vad jobbigt du har det nu! Förstår att det är frustrerande och irriterande och alldeles tokttrist emellanåt. Själv försöker jag hitta energin i de här små stunderna av egentid, men när det inte fungerar så tror jag att man behöver göra som din man, sticka iväg en längre stund. Och jag håller med - det är inte han som behöver det, utan DU!
Jag var hemma på heltid med lilla M i sju månader och jag tyckte det var förfärligt. Att jag inte är hemmafruämne är verkligen dagens understatement. Men med lilla A var jag hemma i 14 månader och det gick utmärkt. Konstigt, det där. Min bedömning är i alla fall att du är helt normal.
Camilla:
Gunga och gråta ihop låter "trevligt" (vilket låter lite konstigt, men du förstår). Det vill jag gärna göra snart.
baby or not:
Egentid, ja ja vet - det är delvis där problemet ligger.. :-( Ja, visst är det jag som borde få åka bort! - Får kanske fixa något trots allt. Men det är så tråkigt också att bara dela på sig hela tiden.
Heliotropen:
Ja, onekligen konstigt att det var så olika för dig. Hur kommer det sig att du valde att vara hemma längre andra gången när du inte gillade det första gången? Men skönt ändå att jag verkar helt normal.
Sådär känner jag med. Att de små stunderna för att tanka om inte hjälper. Lik förbaskat exploderar jag eller är skitnere alltför fort igen. Du behöver en längre paus. Jag med.
Man behöver båda världarna, så enkelt är det. Undrar om jag törs fråga varför ni mammor tar så stor del av föräldraledigheten?
kaffeflickan:
Ja! En månad typ ;-) Fast det vill jag ju inte heller. Vet inte vad lösningen är.
Botilda:
Klart du vågar! Jag var helt övertygad om att jag ville vara hemma länge. Vi är betydligt mer jämlika vad gäller antal dagar, men jag drar ut mina under betydligt längre tid genom att bara ta några i veckan.
Botilda:
Alltså vi var hemma båda två förra sommaren, sen är jag hemma nu ht-06 och vt-07, sen är vi hemma båda två i sommar och sen är pappan hemma ht-07. Vi jobbar ju båda inom skolan..eller pluggar.
Jag förstår dig, samtidigt som jag själv fasar över att jag snart börjar jobba heltid. Nu när jag jobbar 50% försvinner dagarna i en rasande takt. Det känns också läskigt. Måste säga att det nästan är en märklig känsla att jobba, gå och käka lunch, sitta ifred på toaletten osv. Jag tror som många andra på att ta en riktig paus, tex åka bort ett par dagar. Det kanske både du respektive Jonas behöver. För även om han får egentid, så är ju det "jobbtid" och alla kan behöva lite "göra vad som helst tid".
Låter som du skulle behöva en riktig helyllesistaminuten till färgglada drinkar o sol i Magaluf!
Nej, skämt åsido, även om jag älskar att vara hemma och dessutom jobbar deltid så kan jag känna igen mig lite.
Livet är så annorlunda nu och man ´kan inte vara så spontan som förut plus att man ägnat ett helt år åt att sätta ngn annan först hela tiden. Det var åtminstone jag inte van vid.
Kajsa, jag tror säkert att det kommer att bli bättre men en liten minisemester tycker jag nog att du är värd!
hur länge har du varit hemma? Jag räknar med 1 år och 4 månader.. men man vet ju aldrig. har en kompis som jobbar deltid sedan 8 månader för hon gick sönder av att vara hemma, jag tycker det låter tidigt men hur skall man veta vad som är bra och passar både en själv och barnet?
Skicka en kommentar