Diskussion i Babel nyligen om barnböcker och barnlitteratur. Vi har väl alla den där eller de där böckerna som vi minns och som påverkat oss som barn. På slutet skulle några av gästerna, som brukligt, rekommendera varsin bok. En av gästerna höll fram Loranga, Masarin och Dartanjang av barbro Lindgren och sa att det är världens bästa barnbok. En annan gäst, som tagit med sig en annan bok, föll in i lovsången och höll med om att Loranga, Masarin och Dartanjang var världens bästa barnbok.Alltså, jag gillar verkligen Barbro Lindgren. Alla Max-böckerna, de nyare Benny-böckerna, Vilda bebin och Sparvel-böckerna. Hon är på många sätt fantastisk och hennes produktion är verkligen enorm. Men att Loranga, Masarin och Dartanjang skulle vara världen bästa barnbok vänder jag mig starkt emot. Jag gillade Loranga, Masarin och Dartanjang som barn och kan fortfarande älska de galna upptågen, de fantastiska historierna och att det är så där lite lagom overkligt utan att vara så annorlunda att det känns helt främmande. En gammal morfar som bor i skogen och äter frön, vem kan inte älska det?
Även om jag inte vill vara så träig och tråkig och hela tiden kräva det politiskt korrekta, så har jag idag svårt för den föräldrarelation som skildras i böckerna. Visst är det befriande med en pappa som är en människa, men fel och brister. Men jag mår ofrivilligt dåligt av hur hunsad och överkörd Masarin blir precis hela tiden. Jag tycker det är tragiskt att han behöver leva där nästan ensam med en pappa som är full av sig själv precis hela tiden. Visst är det härligt med ett okonventionellt leverna, men relationen mellan föräldern och barnet i böckerna gör mig nedstämd faktiskt. Jag kan inte hjälpa det.
Dessutom är det, precis som i Alfons och andra härliga böcker, lite tråkigt med dessa helt manliga världar överallt. Klart att det är okej med bara massa personer av manskön i en berättelse. Om det vore så att det fanns lika många litteraturserier som var fulla av en massa fritänkande kvinnor i berättelse med bara personer av kvinnligt kön. Tyvärr är det ju inte så. En liten mormor som åt frön där ute i tallen hade väl inte gjort nåt? Eller kan inte kvinnor vara så där härligt okonventionella?
3 kommentarer:
Nej, frågan är om man skildrar kvinnor härligt okonventionella. Jag kan inte komma på många exempel på det. Och jag håller med dig; det är svårt att läsa böcker med föräldraskapsögon utan att se det som är trasigt och tragiskt och inte alls så bra. Jag gillade för övrigt inte alls Lilla Sparvel. En mycket olustig känsla tog tag i mig vid varje läsning. Märkligt. Kanske skulle jag gilla den bättre nu?
Jag läste, nu när jag tänker på det, faktiskt en bra bok om en mormor eller farmor som var lite lätt okonventionell tillsammans med barnbarnet efter farfar/morfars död. Nu minns jag inte vad den hette (typiskt). Det var ett bibliotekslån...
Jag gillade aldrig Loranga-böckerna som liten. Lilla Sparvel läste jag med en olustkänsla, skräckförtjusning på något sätt.
Som mamma har jag läst Loranga-böckerna för mina barn av den anledningen att min äldste son är så oerhört inkörd på att allt ska vara realistiskt. Allt måste vara på riktigt. Han behövde få uppleva något tokroligt och knasigt och jag kände så väl igen hans reaktion när vi läste boken. "Men, mamma, så där kan man väl inte GÖRA!?"
Men den bästa barnboken är det absolut inte i mina ögon.
k: Lilla Sparvel är lite läskig. En arbetskamrat till mig föreslog att vi skulle ha den som högläsningsbok i klassen, men vi var tvungna att lägga ner - barnen fattade inte och tyckte bara det mesta var lite obehagligt och konstigt.
AnnaSv: Ja, som normbrytare är ju "Loranga.." onekligen bra. :)
Skicka en kommentar