Barn på olika sätt

Idag har jag träffat en av mina äldsta vänner. Vi har känt varandra länge länge och till och från i livet har vi umgåtts väldigt mycket. Har jag någonsin haft en bästis i livet så har det varit hon. Nu är hon gravid och jag har inte tidigare sett henne med magen, fast att det snart är dags. Idag var jag och Sally hemma hos henne och fikade och det var så otroligt roligt att ses igen! På något sätt har jag nog alltid trott att vi skulle känna varandra för evigt och att våra barn så småningom skulle känna varandra. När vi var yngre och framtiden med barn och allt var så abstrakt kunde ändå tanken dyka upp och göra mig nyfiken; Hur skulle mina barn bli och hur skulle hennes barn bli? Sen blir livet inte alltid så. Saker händer, folk glider isär, livet kommer emellan, tiden går. Men jag är väldigt glad att vi lyckades få till en träff idag och jag hoppas det inte går lika lång tid till nästa gång. Det är ju upp till oss båda förstås, lika mycket jag som hon. Och sen är jag ju fortfarande nyfiken. ;)

För några dagar sedan träffade jag mamman till min allra äldsta vän. En vän som jag växt upp med och till och med bott med en kort tid som barn. I vuxen ålder har vi umgåtts i perioder, men nu var det några år sedan sist. Förra året gifte hon sig och jag var inte där. Det gick inte att fixa med att sova över där bröllopet var i kombination med att vi behövde barnvakt - eftersom barn inte var välkomna på bröllopet. Det har känts lite konstigt de senaste åren. En enda gång har hon träffat Lydia och då verkade hon så avigt inställd till henne att jag nästan blev lite förnärmad. Inte så att alla måste dyrka min unge, men ett naturligt intresse just eftersom att det är min unge hade jag hoppats på. Hon och hennes (numera) man har varit tillsammans länge länge men de har aldrig pratat om att de vill ha eller funderar på barn. Kanske är de helt enkelt inga barnmänniskor, har jag tänkt. Men ämnet har inte känts tillgängligt och jag har inte vågat överträda den tydliga gräns hon satt upp.

I vilket fall som helst berättade hennes mamma nu det som jag borde ha fattat själv för länge sedan. Hon kan inte få barn. Naturligtvis. Det förklarar faktiskt allt. Hon har tydligen varit deprimerad över detta i flera år, de har knappt berättat för någon utan i tysthet kämpat med provrörsbefruktningar och annat. Men, nu ska de adoptera! Det var därför de gifte sig. Det kändes konstigt nog skönt att få veta, även om hon tyvärr inte berättade själv. Men framför allt blir jag nästan gråtfärdig vid tanken på hur de hållit allt för sig själva och lidit i tysthet i många år. Och nu blir jag så lyckig över att höra att tystnaden är bruten och att det lett fram till något positivt och att de ska få ett litet barn tillslut, som de längtat så efter.