onsdag, augusti 20, 2008

Barn på olika sätt

Idag har jag träffat en av mina äldsta vänner. Vi har känt varandra länge länge och till och från i livet har vi umgåtts väldigt mycket. Har jag någonsin haft en bästis i livet så har det varit hon. Nu är hon gravid och jag har inte tidigare sett henne med magen, fast att det snart är dags. Idag var jag och Sally hemma hos henne och fikade och det var så otroligt roligt att ses igen! På något sätt har jag nog alltid trott att vi skulle känna varandra för evigt och att våra barn så småningom skulle känna varandra. När vi var yngre och framtiden med barn och allt var så abstrakt kunde ändå tanken dyka upp och göra mig nyfiken; Hur skulle mina barn bli och hur skulle hennes barn bli? Sen blir livet inte alltid så. Saker händer, folk glider isär, livet kommer emellan, tiden går. Men jag är väldigt glad att vi lyckades få till en träff idag och jag hoppas det inte går lika lång tid till nästa gång. Det är ju upp till oss båda förstås, lika mycket jag som hon. Och sen är jag ju fortfarande nyfiken. ;)

För några dagar sedan träffade jag mamman till min allra äldsta vän. En vän som jag växt upp med och till och med bott med en kort tid som barn. I vuxen ålder har vi umgåtts i perioder, men nu var det några år sedan sist. Förra året gifte hon sig och jag var inte där. Det gick inte att fixa med att sova över där bröllopet var i kombination med att vi behövde barnvakt - eftersom barn inte var välkomna på bröllopet. Det har känts lite konstigt de senaste åren. En enda gång har hon träffat Lydia och då verkade hon så avigt inställd till henne att jag nästan blev lite förnärmad. Inte så att alla måste dyrka min unge, men ett naturligt intresse just eftersom att det är min unge hade jag hoppats på. Hon och hennes (numera) man har varit tillsammans länge länge men de har aldrig pratat om att de vill ha eller funderar på barn. Kanske är de helt enkelt inga barnmänniskor, har jag tänkt. Men ämnet har inte känts tillgängligt och jag har inte vågat överträda den tydliga gräns hon satt upp.

I vilket fall som helst berättade hennes mamma nu det som jag borde ha fattat själv för länge sedan. Hon kan inte få barn. Naturligtvis. Det förklarar faktiskt allt. Hon har tydligen varit deprimerad över detta i flera år, de har knappt berättat för någon utan i tysthet kämpat med provrörsbefruktningar och annat. Men, nu ska de adoptera! Det var därför de gifte sig. Det kändes konstigt nog skönt att få veta, även om hon tyvärr inte berättade själv. Men framför allt blir jag nästan gråtfärdig vid tanken på hur de hållit allt för sig själva och lidit i tysthet i många år. Och nu blir jag så lyckig över att höra att tystnaden är bruten och att det lett fram till något positivt och att de ska få ett litet barn tillslut, som de längtat så efter.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Tycker också (trots min zombieartade uppsyn) att det var jättekul att ses idag och vill självklart att vi ska ses snart igen!! En bonus efter ditt besök är att min förlossningsskräck avtog något efter att jag fått pilla lite på Sally (trots att hon började gråta när hon såg mitt ansikte). Det är ju faktiskt en sån liten korv jag snart ska få också!
Kramar A

Anonym sa...

Såg just att du också ska vara med på Pocket och prassel.Kul!

Det där att ha vänner som får barn när man själv inte har några men längtar starkt, kan vara väldigt svårt. Jag har haft riktigt fula, avundsjuka tankar om det och ibland inte velat eller kunnat behålla vänskapen, eftersom småbarnsföräldrars liv så starkt kretsar kring de små barnen som man är så infernaliskt avundsjuk på. Det gjorde ont bara att se dem! Nu är jag en sån där barncentrerad morsa själv, och måste påminna mig ibland om hur det också kan vara. Men vad bra att du fick en förklaring. Och vad roligt att din vän kommit fram till en egen lösning!

/Botilda (tilde text)

@enga sa...

Hej, den här kommentaren har inte alls med just det här inlägget att göra, men jag tänkte att om jag skriver en kommentar på ett inlägg från juli förra året så kommer du nog aldrig att se det... :o) Jag vill bara tacka för ditt husmorstips om silverputsning! Jag har länge gått och funderat på hur jag skulle kunna snygga till de gamla silverbesticken som ligger hemma och är svarta i ett skåp, fast utan att köpa putsmedel och sitta och pilla med trasa på varenda gaffel. Ikväll är det jag som kokar bestick ihop med bikarbonat i min gamla aluminiumkastrull! Jag blev så glad så jag skrev ett inlägg om det på min blogg och länkade till dig. Hoppas att det är ok. Vänliga hälsningar
Agnetha

Heliotropen sa...

Jag har varit i båda ändarna av det där. Både den som kämpat för att få barn och kräkts på folk som kommit med dumma kommentarer (som "Men ska ni inte skaffa barn snart? Ska ni bara jobba?") och den som själv suttit där lycklig med en bebis när andra varit utan. Båda rollerna kan vara ganska knepiga.

Kajsa sa...

A: Då säger vi så - att det absolut inte får gå lika lång tid tills vi syns igen. Och om förlossningen - det kommer att gå så bra! Kram

Botilda: Ja förlåt, jag fick länken till P&P från dig, men glömde ju kommentera det. Ska bli jättekul. Är så oerhört tacksam över att jag haft turen att få barn utan några större bekymmer och försöker att inte ta det för givet. Men visst är det svårt att riktigt förstå hur det känns när man aldrig varit där.

enga: Haha, ja det var verkligen ett gammalt inlägg. Hoppas det går bra. Och självklart är det okej att länka! :)

Heli: Jag är så rädd att trampa någon på "barntårna" att jag aldrig skulle våga fälla någon sån kommentar. Snarare är jag rädd att mina barn ska vara en jobbig påminnelse och drar mig undan. Vilket också är sorgligt. Önskar jag visste något bättre sätt att hantera det på.

[attle] sa...

oj, jag får gåshud av det här inlägget. En del människor har verkligen svårt att dela med sig av det svåra utan sätter upp en svår och hård fasad.
Vi har också nära och kära som sagt "Vi vill inte ha barn!!!" och sedan har man fått veta att de kämpat i år.
Personligen har jag lite svårt att förstå, men det är väl säkert för att skydda sig själv.
Men, men, alla är vi olika.
Vad härligt att de ska adoptera! :-)

Maud/En bok om dagen sa...

Hej! Bara en liten uppmaning, som jag glömde att nämna i mejlet till alla Pocket & Prassel-deltagare: Hör av dig till den som du ska skicka brev till! Använd en anonym mejladress eller skriv en kommentar! (Se inlägg på min blogg + kommentarer)
Ursäkta tankspriddheten! ;-)