Mammachock

Var med om en konstig sak i förrgår. Tidigare så har Jonas normalt badat Lydia och efter det så ger jag henne välling och lägger henne. Nu när vi båda är hemma så har vi dock delat upp det så vi ska göra både och varannan kväll istället. I fredags badade jag henne således, vilket knappast är första gången då jag ju är hemma själv med henne ibland. Jonas var också inne i badrummet på slutet av badet, för att diskutera middagen tror jag. I vilket fall så börjar hon gallskrika när jag ska torka henne, vilket inte är så vanligt, och sträcker sig efter Jonas. Vi blir båda lite förvånade eftersom hon brukar vara ganska mammig. Men okej, hon är ju mer van vid att han badar henne så jag lämnade över torkandet och gick ut och förberedde vällingen.

När så Jonas kommer med henne till sängen, där jag sitter och väntar med vällingen som jag brukar, och sätter ner henne i min famn, så ålar hon sig och börjar storgråta. Först fattar vi ingenting. Sen tar Jonas upp henne ur min famn och då blir hon lugn. Smått chockad lämnar jag matning och nattning åt honom och lommar ut i köket.

Dagen efter, alltså igår, var dock allt som vanligt igen. Men jag blev betydligt mer sårad än jag trodde. Inser att det kommer bli svårt sen när hon förmodligen blir riktigt pappig i höst när Jonas ska vara föräldrarledig. Jonas säger själv att han ju är så van att hon sträcker sig efter mig så han tänker inte på det. Även om jag tror att jag önskar att hon inte skulle vara så mammig, att vi skulle vara helt likvärdiga tröstare osv, så inser jag att det känslomässigt kommer bli tufft i början när det verkligen inträffar.