Jag vet inte om det är omständigheter eller om det är jag som är ovanligt känslig på vårkanten, men de senaste åren verkar det alltid ha inträffat något ungefär den här tiden på året som slungat mig ner i ett tillstånd av vemod och gråtmildhet. Flera gånger har det varit jobbrelaterat, men även födelse, sjukdom och död verkar flockas den här årstiden. Eller så är det helt enkelt jag som reagerar starkare mellan hägg och syren.
tisdag, maj 18, 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag tycker ofta att våren kan vara lite tung faktiskt, oavsett om det händer något jobbigt eller ej. Om höstarna när alla andra gnäller så är jag den som är nöjd.
Träffade en mig relativt närstående person idag som jobbar inom samma rektorsområde (?) som du. Han hade råkat ut för exakt samma sak och funderade också på att söka nytt jobb. Tycker inte att den där ledningen verkar ha alla hästar hemma för jag är säker på att ni båda gör ett kanonjobb.
Kram
Tove: Jo, det är samma rektorsområde. Jag hoppas att det är tillfälligt och övergående och att de (cheferna) är helt förjävligt överlastade och utarbetade just nu (vilket vi visserligen vet att de är, av olika anledningar)och att deras ovanligt dåliga personalpolitik detta är beror mest på det, och därmed kommer att bli bättre av sig själv när allt lugnar ner sig. Men, säker ska man ju inte vara. De har alltid varit förtjusta i att stuva om, även mot folks vilja, men i år känns det som om de kört över så många de kunnat och dessutom gjort det på ett dåligt sätt, dvs utan diskussion och samarbeta med de som är berörda.
Sen är jag som nog som du - upplever höstarna är strålande pigga och härliga tider! :)
Skicka en kommentar