Idag har jag känt mig som en riktigt riktigt dålig mamma. Jag hade mer eller mindre skickat iväg Jonas med Lydia på en heldagsutflykt för jag kände att jag och Lydia gått varandra så mycket på nerverna de senaste dagarna. Jag tänkte att vi behövde vara ifrån varandra några timmar. Framför allt eftersom jag ska köra inskolning med henne på dagis from imorgon.
Så, ensam hemma med Sally. Planen var att vila lite (alltid!), märka lite kläder inför dagisstarten, plocka lite samt handla. Men jag är inte inne i någon bra period just nu. Och inte Sally heller. Hon sover nästan ingenting på dagen. Om man inte bär henne. Då slumrar hon till då och då. Största tiden är hon bara tillfreds om man vaggar henne och har henne intill kroppen. Lägger man ner henne när hon sover så vaknar hon inom fem minuter och gråter. Hon är heller inte nöjd om man lägger henne ifrån sig när hon är vaken. Då ligger hon och grymtar och stånkar (högt! det är inget ljud jag som känslig mamma kan stänga ute) och vrider på sig och gnäller. Ljudet gör mig knäpp. Enda stunden hon sov ett längre pass idag på dan var när jag gick och handlade med henne i bärselen. Då sov hon tills jag försökte lägga mig tillsammans med henne när vi kom hem. Då vaknade hon och började gråta tills jag satte mig upp och tog henne i famnen igen.
Jag var så jäkla trött. Dels av verklig fysisk trötthet, men mest av mental utmattning tror jag. Jag har liksom inget tålamod alls dessa dagar. Lydia och Sally på olika sätt och ingen ordentlig paus på länge har bara sugit musten ur mig. Det finns inga marginaler. Tillslut satt jag bara i sängen och grät medan Sally låg brevid och grät och jag orkade inte ta upp henne. Jag höjde till och med rösten mot henne. SOV! Vilket ju gav strålande resultat.. Min mor frågade i förmiddags om hon skulle komma och ta Sally i vagnen några timmar så jag fick sova. Jag önskar innerligt att jag hade tackat ja till det erbjudandet. Istället sitter jag nu här ikväll och känner mig som en så jäkla dålig mamma. Stackars lilla Sally har bara haft mig som mamma i drygt en månad och redan börjar jag tappa orken med henne.
Alla andra i familjen sover nu och jag ska strax göra dem sällskap. Jag måste bara gråta ännu en skvätt för mig själv först. Och gråta lite för mina stackars barn som ju inte har gjort något ont. Ändå skäller jag på dem och tappar tålamodet på nolltid. När ska jag fylla på mina nivåer så jag inte blir sån här? Dagens facit gör inte direkt att jag känner större tillförsikt inför veckan som kommer med dagisstart samtidigt som Jonas börjar jobba. Jag ska lämna på mornarna med två ungar och roa dem själv på eftermiddagarna. Dessutom ska Jonas sova borta på kick-off. Då kommer min mamma som tur var hit! Usch usch usch, jag vill verklig att det ska kännas bättre än så här att vara med mina barn. Men jag har känt mig låg de senaste dagarna och nu verkar det verklig gå utför.
söndag, augusti 10, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Kajsa åh vad jag tycker synd om dig. Det är inte roligt när det känns så där. Jag vill ge dig lite styrkekramar och pepp.
Om det är till någon tröst så börjar jag nu efter ett halvår som tvåbarnsmor känna att jag greppar det, i allfall lite bättre.
Men vi får väl se imorgon kväll vad jag säger då. Imorgon börjar nämligen K jobba och jag kommer att vara hemma ensam med tre olika viljor. Min, lilla F och storebrorsan A. Plus att en av de envisaste viljorna i trion har hamnat i en försenad fördjävla trotsperiod. Så det gäller att jag hela tiden ligger typ fyra steg före.
Vi kan ju annars gråta ikapp i skånegläntans sandlåda du och jag. ;)
Gonatt min cybervän och sov sågott
Åh, Kajsa! Det ÄR tufft!
Mitt tips till dig är att ta varje minut som den kommer och försök glädjas åt de stunder som är bra.
Med vårt tredje barn fick jag vara så drastisk att jag lät honom sova på mage redan från början bara för att han skulle somna in ordentligt. Det funkade inte med alla små sovstunder då och då. Bebisar behöver långa sovpass och det behöver vi mammor med.
i mina öron låter det lite stressigt med dagisinskolning just nu men jag vet ju att förskolan vill ha gruppinskolningar vid höstterminsstart. Och du behöver ju vila.
Ta emot all hjälp du kan få från familj och vänner och dra dig inte för att be om hjälp.
Och som mija ovan skrev, det blir lättare med tiden. =)
Kram å lycka till!
//AnnaSv
Vet egentligen inte alls vad jag ska skriva, du har det ju skitjobbigt nu och det viktigaste är ju att du får sova. Faktiskt. Så ta emot all hjälp du kan få så att du får sova. Hojta till om du vill ha barnvaktshjälp någon eftermiddag, om du vågar, jag har inget emot att gå ut och gå med en liten bebis :)
Vet egentligen inte alls vad jag ska skriva, du har det ju skitjobbigt nu och det viktigaste är ju att du får sova. Faktiskt. Så ta emot all hjälp du kan få så att du får sova. Hojta till om du vill ha barnvaktshjälp någon eftermiddag, om du vågar, jag har inget emot att gå ut och gå med en liten bebis :)
ÅH Kajsa! Jag har ju ingen aning om hur det är, men kan tänka mig. Önskar att jag hade varit lite ledig, då hade jag gärna rullat lite vagn med Sally så att du fick knoppa lite. Håller med kommentarerna innan, försök att ta hjälp (inte säga nej till mamsen igen) och sov sov sov när du kan. Stora kramar!
Vi kan väl skjuta upp vår date lite tills du känner att du är på banan. OK?
Jag känner verkligen igen mig och jag håller med dem som skrivit här ovan. Det är en tuff period, men det går över, och dina barn är mycket tåligare än du tror! Lilla M och jag var inte alls vänner när lilla A föddes, och det tog några månader innan vi hittade tillbaka till varandra igen, men det gjorde vi med besked. Var snäll mot dig själv. Du gör så gott du kan och jag är övertygad om att dina tjejer mår utmärkt.
Kram!
Men du...du är mänsklig. ALLA har vi våra gränser för vad vi orkar och INGEN - ingen - mamma fixar allt hela tiden varje dag med ett leende på läpparna. Och du är långt ifrån ensam om att känna så där.
Mitt råd till dig, som en något luttrad trebarnsmamma, är att du släpper alla mål du har när barnen är på det humöret. Det spelar väl egentligen ingen roll om plockandet får vänta? Eller om märkandet av kläderna får ske flera dagar i rad? (Första dagarna har hon inte behov av extra kläder ändå.) osv.... Och ta hjälp från din mamma så du får sova. Får man inte sova så kan man inte fatta bra beslut och det minsta lilla känns jättejobbigt..
Kram på dig - det ordnar sig! Och du är ingen dålig mamma, men det vet du säkert :)
mija: Ett halvår - okej. Bara att hålla ut. ;) Närå, men ses i Skånegläntan vid tillfälle gör jag gärna!
annasv: att Lydia går tillbaka till dagis känns bra. Jag var nog lite otydlig; de har bytt ägare, så inskolningen är med ny personal, fast flera barn är samma och hon är dagisvan. Hon behöver stimuleras och hellre på dagis än att det ligger på mig just nu.
yogamamma: Tack, det ska jag komma ihåg... men du ska ju jobba! Passa på innan du själv ska vara hemma.
hanna:date får bli när det lugnat sig lite och Franken är frisk.
heli: Det känns bra att höra - från en annan tvåflicksmor. :)
karriärmamman: ja, jag vet väl det egentligen. Men ibland känns det ju inte så.
Ja! Åh. Jag får rysningar av igenkänning. Precis så var det för oss, för två år sen. Plus att yngsta hade kolik. Jag trodde jag skulle gå under ett tag.
Pappan fick lov att komma hem tidigt från jobbet (hellere jobba ikapp kvällar eller gå tidiga morgnar). Ibland bytte vi av när han kom hem så att jag fick gå ut och gå ensam en stund. Räddningen var ju faktiskt dagis för stora, även om lämningarna ibland var meckiga - det gick bättre än jag trodde. Och efteråt samlades alla tvåbarnslediga på ett fik i närheten och spydde ur sig och drack en latte med bebisen.
Ett annat tips, om ni har möjlighet, är att planera in en gemensam längre resa tillsammans. Med två barn får man ju vara föräldraledig samtidigt, så vi passade på att vara det, tillsammans, i Thailand 8 veckor under de värsta månaderna hemma (jan, feb, mars). Det var fantastiskt. Då var yngsta 5 mån och äldsta 2 år. Hela familjen mådde bra av det.
Det kommer gå bra i höst, men visst är det tufft mellan varven.
Blir tårögd...dina ord kunde ha varit mina, fast för 2 år och 4 mån sedan.
ett halvår...sedan blir det faktist bättre! Killian hade kolik i 5 mån och åt varannan timma, dygnet runt och sov ingenting, då han skrek konstant. 15 timmar/dygn. Konstant...skriiiiiik.
Styrkekramar! Förresten, som du vet, så ÄR du inte en dålig mamma! Punkt.
Hej! Visste inte om du hade fått ännu men stort grattis!!!
Du behöver inte vara ledsen för att du är en dålig mamma för du är ju såklart den bästa mamman för dina barn!
Om det är till någon tröst så är du ju verkligen inte ensam... Jag har fått irritationsutbrott på mina barn massor av gånger. Speciellt nu när nummer 2 kom. Kände också, stackars stackars barn som är så litet och har en helt labil morsa som skriker "men sooov då!!!" - helt bäng i huvudet. Men men, nu, ett halvår senare och jag har slutat amma, så känns det faktiskt myyyycket bättre. Har grymt mycket tålamod! Kanske inte så stor tröst att det är typ 5 månader kvar men det är ju faktiskt okej att skrika ibland. Då kommer man ju på att man kanske borde tacka ja till barnvakten, handlingshjälpen, sovstunden någon kompis erbjuder etc etc.
Kram till dig och stå ut! Ta hand om dig själv! Du tänker säkert inte på alla gånger du är helt underbart fantastisk mot dina barn - gör det!
Skicka en kommentar