Jag mötte Bea

Idag på Saltsjöbanan så började Lydia flörta med närmsta möjliga person, vilket är som det brukar. Det enda var att denna person i detta fall råkade vara modeskaparen Bea Szenfeld och jag märkte genast hur nervös jag blev. Inte för att Lydia inte skulle vara charmig nog, för det är hon garanterat (och den som inte tycker det kan dra dit pepparn växer) utan för att jag genast började tänka på vad vi i familjen hade på oss. Hur såg vi egentligen ut i en hipp (höll på att skriva ung, men såg på hennes hemsida att hon är född samma år som jag) modeskapares ögon? Hur förtappade framstod vi? Helt hopplösa och bakom eller bara normalt intetsägande? Märkte hur jag i huvudet gick igenom vilka märken vi alla hade på oss och kände mig lite lättad över att jag just idag var klädd i en kappa från Gunilla Pontén och att Lydia i alla fall hade ett par fina Molobyxor på sig. Inte H&M för hela slanten med andra ord. Som om hon skulle bry sig! Själv var hon i alla fall väldigt snygg och jag blev grymt sugen på att själv ta mig upp ur småbarnsmammesunkträsket. Kanske ska göra ett ryck i höst. Haha, drömma går ju.