Koslickarvirvel

Igår kom jag äntligen iväg till frisören efter nästan 2 år utan klippning. Åh, det behövdes verkligen och nu känns det så skönt så skönt att det är gjort. Eftersom jag inte kom på någon annan lösning fick Lydia följa med och sitta i vagnen och titta på. Det gick bra. Deesutom var det bra för mig som är lite blyg för att prata med frisörer, taxichaufförer m.m. att ha ett litet barn med som så naturligt blev dagens samtalsämne med alla som befann sig på salongen. :-) Frisörerna tog sig dessutom en ordentlig titt på Lydias barr och roade sig med att spå lite i framtiden. "Hon har en riktig koslickarvirvel!" sa den ena och den andra nickade bekräftande. "Koslickarvirvel, vad är det?" undrade jag aningslöst. "Det vill du inte veta" skrattade de först. Sen berättade de att det är när vivlarna i luggen går uppåt bakåt så att det ser ut som om en ko slickat en i ansiktet, typ. "Låt oss säga så här - hon kommer aldrig att kunna ha lugg" förklarade de för mig. Ha, ha, ha, nä det är väl som på hennes pappa då: håret står rakt upp om det är tillräckligt kort! Här är föresten ett kort på honom för ca 20 år sedan. Detta barr har hon ärvt, inte mitt!