Dotter

Åh, mamma! Igår kväll låg jag brevid Lydia, min dotter (!), i sängen. Hon hade precis somnat och fast att jag vet att jag borde lämna henne för att vänja sig att somna själv låg jag som ofta kvar en stund bara för att titta på henne när hon sover. Den perfekta lilla mjuka kinden, de slutna ögonlocken och munnen som snuttar lite fast nappen redan ramlat ut. Låg kvar ett tag för att lukta lite försiktigt på hennes hud och för att jag inte ännu ville lossa greppet hennes små fingrar hade om mitt finger. Då kom jag plötsligt att tänka på att precis så här kanske du, mamma, har legat med mig. Ja, förmodligen har du det tusentals gånger. Och när du tänker på mig idag så finns den där lilla sovande bebisen också i dina tankar. Jag vet att vi bråkar en del och just nu är du bortrest och det sista vi gjorde innan du for var att skrika på varandra. Men när jag låg där igår kväll började tårarna rinna nedför mina kinder när jag för första gången förstod var du menar när du lite skämtsamt säger till mig att jag ju är din bebis. Ja, jag är ju det. Fast att bebisen inte längre är någon bebis och inte har några minnen av den där bebistiden som du minns. Jag insåg precis att en dag ska jag bära på alla dessa minnen av mina och Lydias stunder tillsammans, minnen som jag ska vårda ömt. Fast de är mina minnen. Hon kommer inte att minnas dem. Kanske är det barnets privilegium att leva utan dessa minnen. Det kanske är en förutsättning för barnets möjligheter att slå sig fri och leva sitt eget liv, lite hänsynslöst i förhållande till sina föräldrar. Men jag, jag kommer aldrig att glömma hur hon luktar där hon ligger...