Tack för alla gratttis!
Jag är så otroligt glad att vi är ute på den här sidan av förlossning och allt och får börja försöka få till livet med de här två små tjejerna (helt galet häftigt att vi har två barn nu!). Men hitills måste jag säga att jag inte riktigt fattar hur det ska gå till. Tvåbarnsföräldrar - hur gör ni?
Okej, jag ska inte måla fan på väggen efter mindre än en vecka men jag fattar faktiskt inte. Känns som om jag och Sally lever i en egen bubbla där vila, energipåfyllning, sömn och amning är allt medan Jonas och Lydia lever i den andra världen (med alla andra). Känner att jag saknar dem lite grann samtidigt som jag inte har en chans att orka vara där hos dem just nu.
Saknar Lydia. Hur konstigt som helst, för hon finns ju precis här brevid mig hela tiden. Jag får försöka tänka att det är ju en så kort tid i livet. Några veckor bara. Inte kan det ju störa mellan oss för all framtid. Samtidigt är ju Sally som en liten godisbit, frunig och mjuk och helt ljuvlig. Och hon är här nu!
Jag och Jonas har pratat i kväll och kommit fram till att vi ska ge det tre veckor och sedan utvärdera hur det går och ser hur vi kan styra upp vissa saker, om det då behövs. Vette fan vad vi kan göra annorlunda då egentligen men jag känner ändå att det är bra för mig att ha någon form av deadline att hålla ögonen på när det känns omöjligt.
Klart jag vet att det blir annorlunda. Men just nu kan jag inte se det alls.
tisdag, juli 08, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Åh Kajsa, jag vet precis vad du menar, när kärleken till de båda svämmar över totalt. Den går inte att hejda. Inte ens världens alla sandsäckar kan stoppa översvämningen. Ens lilla som plötsligt blivit stor fast ändå så liten men stor jämfört med den nya lilla. Vanmakten att inte kunna ge 100 % som man brukar.
Mitt hjärta har gått i tusen bitar många gånger under de här 4 månaderna sen min andra son föddes. Men jag har aldrig känt mig så levande som nu. Det är bara att hänga med. Det är underbart. Och jag måste lära mig att skriva kortare kommentarer. :D
Styrkekramar :D
Heeej! Jag känner igen mig precis! =)
I början är allt kaotiskt, så är det. Hur länge ska Jonas vara hemma? Hoppas han kan vara hemma läääänge för det underlättar verkligen.
När min tvåa föddes hade jag back-up härhemma eftersom min bror och hans flickvän bodde med oss. Det var guld värt! Alltid någon som kunde hjälpa till med allt möjligt.
Men sedan kom sommaren och jag var ensam med mina två barn när älsklingen jobbade... Det var tufft! Vi gick till näraliggande lekplatser och vår lilla plaskis varenda dag. Jag såg inget annat än vår förort, typ. =)
Försök leva i nuet och försök njuta så gott de går! Gör inte som jag och tänk "sedan när hon är si och så gammal ska vi göra det och det..."
Med mitt tredje barn har jag njutit mycket mer och insett att kaos är en del av livet och att det inte behöver vara något dåligt.
Mellan barn 1 och 2 har vi 22 mån och jag kan ärligt säga att jag bara har minnesfragment kvar av 2:ans bebisperiod. Allt var så dimmigt och jag var trött intill döden så mitt tips är vila och ta det lugnt. Och njut av att bara vara.
Många kramar,
AnnaSv
Mija: Åh nej, skriv inte kortare kommentarer! Jag blir alldeles tårögd av det du skriver. Ja, hjärtat lär väl brista ibland, men samtidigt fylls det ju på något så enormt att det nästan spricker. Livet är märkligt. :)
annasv: Åh, jag ska verkligen försöka, men är inte så säker på att jag lyckas. Mellan Lydia och Sally är det 26 månader. Som tur var är Jonas hemma till mitten av augusti och då hoppas jag att det känns lite bättre. Skönt för dig att kunna ta tillvara treans bebistid bättre.
Men åååhhhh!!! Grattis, grattis!!! Jag, mitt trögo, hade inte alls fattat att det var så himla mycket DAGS nu.
Jag vet PRECIS vad du menar. Jag grät floder över att jag inte hann med min "stora" unge - ett år och tio månader.
Bubbla, ja. Hur fan ska vi få till det här? Ja. Storflickan och pappan i den andra världen? Ja. Känner igen det så väl!! Och all oro..!
Men du. Jag LOVAR dig. Det kommer att greja sig. Bubbeltiden övergår snart i världens mest rutinerade tvåbarnfamiljeliv. Jag önskar att jag kunde säga nåt som skulle få dig att göra det jag inte gjorde, nämlingen slappna av och vila i tillförsikt. Det är en sån kort tid. Snart är du ute ur bubblan. Du och Lydia kan snart, snart göra små egna saker ihop, bara ni två, och lämna lilla Sally (underbart namn) hos pappa.
GUMMAN - det blir superbra.
Tusen kramar, Rana
Jag har helt missat att du fått ditt andra. Grattis till lilla Sally. Själv fick jag en Wilma 9 Juni på BB sthlm.
Ja visst är det svårt att fatta att man blivit tvåbarnsmamma=)
Hur tar Lydia det hela? Ebba älskar sin syster och går man nånstans utan Wilma så blir Ebba alldeles orolig=)
Rana: Tack vännen. Det känns faktiskt bra att höra att ni rutinerade tvåbarnsmorsor känner igen er. För det ger ju hopp om framtiden.. Hos er verkar det så himla mysigt och du skriver så fint om båda barnen och deras relation. Det är ju därför det är värt det.
Elisabeth: Ja, jag hörde om Wilma, från Jojo tror jag. Grattis! Hitills funkar det bra med Lydia.
Skicka en kommentar