Mordet i Hjo

Den här nyheten om den snart treåriga dottern som vistats ensam med sin mördade mamma i två dygn innan någon hittat dem ger mig stark ångest. På TV4- nyheterna pratar en psykolog om vad ett barn i den situationen kan väntas göra under dessa två dygn. Först försöker barnet troligen väcka mamman genom att stoja och busa och föra liv. Kan ni se det framför er? Denna lilla tjej som stojar och busar brevid sin döda mamma. Det gör ont i mig bara jag försöker. Och vad kan barnet tänkas göra sen? Enligt psykologen så sjunker barnet ihop och blir passivt men håller sig nära mamman. Lägger sig barnet där, brevid sin mördade mamma? Hungrigt, ledset, utan att fatta varför mamma inte vaknar? Ligger det tätt intill? Intill en skadad kropp som dessutom tillslut blir stel och kall? Nä, jag måste sluta nu. Tårarna rinner nerför mina kinder. Jag måste gå in och lukta på min egen tvååriga dotter och känna värmen från hennes i allra högsta grad levande kropp och viska till henne att jag är här. Mamma är här. Mamma ska inte försvinna någonstans.