Lägenhetssänkan

Jag vet att det kanske är barnsligt och jag har fått lite skäll för det här tidigare på bloggen (med all rätt kanske, borde inte vara så bortskämd?). Men jag kan inte hjälpa att bli lite deppig över vår boendesituation. Inte för att vi bor så dåligt, för det gör vi inte, men för att jag verkligen vill byta och vi inte kommer någon vart. Nu har den senaste i raden dragit sig ur. Inte för att det hade gått så långt, men vi hade ändå sett varandras lägenheter och både vi och dem var intresserade efter det, och det är längre än det gått någon gång tidigare.

Men nu har de som sagt dragit sig ur på grund av olika saker. Och jag kan inte hjälpa att det sänker mig. Så jävla dumt egentligen eftersom det händer så väldigt mycket andra bra saker i livet. Vi har en riktigt bra sommar på alla möjliga sätt. Och varje gång vi tittar på en lägenhet så säger vi till oss själva att inte börja hoppas, inte börja tro, förrän allt precis allt är klappat och klart. Men det är väldigt svårt. För ibland vill man ju. Och man börjar drömma. Och vi har försökt så länge. Och jag längtar så efter att få flytta. Men det är bara att bita ihop och tänka att det kanske kommer ta flera år till. Ännu ett bakslag, rycka upp sig och gå vidare. Fokusera på det som är bra. Njuta av sommaren, barnen, semestern och en massa andra fantastiska saker.