Friskis för alla!

På mitt friskis&svettis-pass så började det för några månader sedan en utländsk kvinna. Eller, inte bara en utländsk kvinna utan en kvinna som ser ut som urtypen för en "invandrarkvinna". Jag känner att jag knappt vet vad jag ska skriva för att förklara vad jag vill säga utan att verka fördomsfull. I vilket fall som helst, hon såg helt "fel" ut, hade några konstiga blommiga mjukisbyxor på sig och inga skor. Hon stack helt enkelt ut en del från den övriga ganska homogent spandexklädda majoriteten. Kul, tänkte jag när jag såg henne, att hon är här trots allt. Nästa gång kom hon tillbaka, och då hade hon med sig tre stycken väninnor! Nu går de på mitt pass varje vecka. De ser alla ut att komma direkt från någon av våra mer invandrartäta förorter, en tränar i huvudduk, och de saknar allihopa kunskap om aerobicens mest grundläggande rörelser, en kunskap som numera verkar passera över i modersmjölken till medelsvenssons tjejer. Alla kan vi liksom de där stegen, ni vet! Men var har vi lärt oss dem? I vilket fall som helst är det uppenbart att dessa kvinnor aldrig kommit i kontakt med dem tidigare, men de kämpar på där, vecka efter vecka. Det gör mig faktiskt löjligt glad att se dem. Aldrig tidigare har jag tänkt på friskis&svettis som en homogen miljö, utan snarare att det är träningsplatsen där alla platsar. Men när dessa kvinnor kliver in blir det så uppenbart att de är främmande fåglar på plats och att alla vi andra, trots våra trodda olikheter, är så sjukt lika i våra svarta träningskläder och speciella gympadojor för inomhusbruk.