Börjar känna mig riktigt förväntansfull, och lite otålig. Nu är jag så jäkla gravid och jag är inte den som gillar det direkt. Det är ganska okej denna gång. Men ändå, jobbigt. Det kommer man inte ifrån. Det positiva är ju att tiden verkar gå så mycket fortare denna gång. Har en hel del planerat i juni, vilket är bra mentalt. Bara jag orkar fysiskt.
Tänker återigen på hur glad jag är att jag är gravid nu, trots allt. Ser mina vänner med barn i samma ålder som Lydia. De börjar få tillbaka sina snygga kroppar, komma igång ordentligt i karriären, reser på mysiga weekends utan barn, dricker vin med sina vänner i sommarkvällen och jag tycker det verkar så otroligt härligt. Jag längtar också dit. Jag känner ganska starkt att om jag skulle vara på väg ut ut de första småbarnsåren, när allt börjar bli lite lättare, skulle jag ha ett stort motstånd mot att ge mig in i dem igen. Det blir ändå annorlunda när barnet börjat prata, ha intressen, kunna leka med andra barn i viss mån, roa sig själv i perioder, hjälpa till med det man själv sysslar med osv. (Jag tycker Lydia är inne i en så häftig period just nu!)
Men samtidigt vill jag ha fler barn och jag vill att hon ska få uppleva att ha syskon. Därför är jag så glad att vi gör det här nu, så vi får det gjort. Sen kan vi fokusera på det stora nöjet av att se dem utvecklas och bli större. :)
Bjuder på en bild på Lydia från BB dagen till ära:
4 kommentarer:
Jag känner som du. Jag vill jättegärna ge Signe syskon samtidigt som jag inser att det kommer att bli en jäkligt tuff tid med ett nytt litet spädbarn.
Men - vi fixar det, både du och jag. Sen, om några år, kan vi sitta där och dricka vin och se våra små leka.
yogamamma: Låter som en bra plan. :)
Fast BÅDA mina kom på exakt bf-datum. Är man kontrollfreak så är man...
Kaffeflickan:
Va?! Hur lyckades du med det?? :O
Skicka en kommentar