Åh jisses vad ledsen jag blir av att läsa Malin Ullgrens krönika i dagens DN Kultur. Inte av texten i sig, utan av det hon beskriver. Den sätter fingret på en något obestämd känsla jag burit på ett tag, nämligen att vindarna vänt så pass i vårt kära gamla land att det numera anses radikalt, eller kanske till och med reaktionärt, att bekänna sig som politiskt "vänster". En inte helt och hållet relevant koppling jag gör i sammanhanget är när jag tänker på mina egna känslor inför en försäljare som ringde mig härom kvällen. Han ville "tipsa" om en tjänst som jämför olika pensionsfonder. Jag bara tackade och sa att jag skulle tänka på saken. Vilket jag inte alls tänker göra. Det är nämligen så att hur mycket tidsandan än vill få mig att välja pensionsfond och hur mycket jag än kanske borde göra det, så kan jag inte förmå mig till det. Jag vill inte välja. Det ligger ingen medveten protest i det, utan bara en jädrans stor trötthet inför den här liberala valfrihetsterrorn som vi nu alla tvingas leva under.
Anledning till att jag tänker på det i samband med Ullgrens krönika är så klart att jag inte längre känner igen mig i dagens politiska landskap. Det samhälle som plötsligt anses helt normaliserat är för mig till stora delar fortfarande så främmande. Det är inte det här samhället, med vinstdrivande privatskolor, tvingande självval i vart enda jäkla hörn av samhällsbygget och bostadsrätter i hela innerstan, som jag vill ha och jag blir lika ledsen varje gång jag inser att det inte längre är en kapitalistiskt utopi utan vår verklighet. Och vad fort det har gått! Jag har inte hunnit med. Jag har inte hunnit sörja att mitt barndoms Sverige inte längre existerar.
torsdag, september 29, 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Håller med dig. Det är förfärligt hur det blivit, jag håller med dig. HUr kunde det gå så fort. Allt som vi hade är borta:)
Jag håller helt med. Jag har inte läst artikeln, men oj, så många predikningar jag har hållit över samma ämne (vem sa att religion inte är politik; det är det till 100 procent). Hur kan ekonomi och "frihet" komma före människors väl, ansvar och omtanken om medmänniskan? När blev tillväxten den enda sanna religionen? Jag sörjer att mina barn kanske aldrig får se andra samhällsvärderingar än de här.
Jag håller ju inte med. Tycker att det alltid har varit radikalt att vara vänster och gillar för det mesta valfrihetsterrorn.
De enda frågor där jag inte ligger i linje med ett blått samhälle är skolan som jag tycker ska vara statlig, eller möjligen som det var förut, att det fanns ett fåtal friskolor (hur slapp de igenom). Och så marknadshyrorna. Eg tycker jag att dagens system tillhör en planekonomi och inte har här att göra men samtidigt är det så trist med den segregation av innerstaden som redan påbörjats. Jag vill leva i en mer blandad miljö, annars kan jag flytta till Djurs...
Jenny och k: Skönt att höra att fler upplever samma sak. Ibland undrar jag om det är jag som är konstig..
Tove: Ja hur slapp de tidigare friskolorna igenom? Jag vet att det var en del tjafs, t ex för "särskilda skolor" som Adolf Fredrik från sossarnas sida redan på typ 80-talet, vilket jag tycker är löjligt. Friskolor är okej tycker jag, fanns redan innan och säkert nu också pedagoger och andra som vill driva en skola med t ex särskild inriktning, men inte att de drivs i vinstintresse. Håller med om det sorgliga med segregeringen. Men om du inte tycker t ex utförsäljningen av bostadsrätter är fel, vad tror du behövs göras för att inte får en segregerad innerstad? Vore spännande att höra. Du vet att jag älskar att diskutera politik! :)
Skicka en kommentar