Att flaskmata

Nu är denna fantastiska sajt äntligen uppe. Snart kommer även boken.
Observera att Jonas och Sally finns med på bild. (Vem? Jag? Nä, jag håller ju alltid kameran.)

Halva året

Det är inte precis någon nyhet, men nu när vi har en rund årskalender i köket där vi varje måndag (eller vi och vi. Barnen har ett strikt schema) drar bort en "veckolucka", blir det så smärtsamt tydligt att precis i och med denna veckas utgång så har halva året gått. Inte vet jag varför det känns egentligen, men det känns. Måste vara Tiden, antar jag.

Ovärdigt

Okej, jag har väldigt gamla gymnasiebetyg. Väääldigt gamla. Snart 20 år gamla, faktiskt. Kanske är jag inte den absolut vanligaste ansökningstypen till universitetet. Men är inte poängen med ett universitet, en högskola, att det ska vara en kunskapsrum för alla, för alla åldrar och alla typer? Nu måste jag försöka ta mig in på gamla skruttiga betyg som jag fick för snart tjugo år sedan, och som inte kan "toppas" eller vad tusan de kallar det nu för tiden. Jag är nästan en helt annan människa idag än jag vad då! Men inte kan jag söka in med den människa jag är idag, utan med siffror jag fick i min ungdom, när jag var någon annan. En ungdom som känns väldigt avlägsen. På något sätt känns det ovärdigt.

Glad midsommar!

Åh mina fina midsommarnaglar!

Ett barn vi känner

Ett barn vi känner har precis blivit diagnostiserat med både ADHD och Asperger (jag trodde visserligen att diagnosen Asperger var på väg ut, men men). Till viss lättnad men samtidigt oro för föräldrarna naturligtvis. Efter flera års kamp för att förstå sitt barn börjar nu en annan kamp, för sitt barns rättigheter. Men, skolans rektor säger nej. Efter att blivit kontaktade av föräldrarna som precis fått sitt barns diagnos säger rektorns på den skola där barnet just blivit placerat helt sonika nej, inga extra resurser kommer att sättas in, ingen extra hjälp kommer att finnas för detta barn när det börjar i skolan i höst. Bemanningen på två personal på 25 barn utan möjlighet till ytterligare bemanning eller uppdelning i mindre grupper ligger fast. Ingenting annat på skolan finns heller att tillgå och inga andra alternativ erbjuds i kommunen.

Kommer detta barn klara av den miljö det är placerat i till hösten? Nej, jag tror inte det. Jag tror att det kommer att gå åt pipan. Jag tror att barnet kommer att bli ett "problem" ganska snart och när ett barn börjar känna sig som ett "problem" för personal och i vissa fall för andra barn, då blir det snart problem. Stackars unge, säger jag bara. Nu överväger familjen att flytta till en annan kommun. Det är det alternativ som erbjuds i dagens Sverige. Flytta någonstans där någon tänker bry sig om en dubbeldiagnos på ett litet barn vars hela framtid och skoltid står på spel. Det är bilden av sig själv i relation till andra och till gruppen som kommer att forma hela barnets förmåga eller icke-förmåga att leva ett bra liv. Det är jag övertygad om. Ju senare bra hjälp kommer ju svårare kommer det bli att hjälpa barnet till ett liv med god självkänsla. Ju längre ett barn får vara "ett problem" ju svårare kommer det bli att få barnet att uppleva sig själv som någonting annat.

Fan också! Jag blir så arg och ledsen. Vill säga åt föräldrarna att inte sätta ungen i den där jäkla skitskolan, att vägra gå dit, att strejka och protestera och kräva någonting mer! Eller flytta. Snarast. Innan ungen hinner gå i en skola med en puckorektor en enda dag av sitt liv. Men, så kommer det inte bli. Det är inte så lätt att sälja ett hus och bryta upp hela familjens vardag med kort varsel. Så lätt är det inte att få en ny skolplacering heller. Och att de skulle bo kvar och få snålkommunen att betala en plats för barnet på en skola i en annan kommun finns inte på kartan. Så vänta och se blir taktiken. Ge det ett år, typ. Det låter som det enda vettiga så klart. Men jag blir så ledsen för barnet.

Vaccinera mera?

Vaccinera sig och barnen mot TBE eller inte vaccinera sig själv och barnen mot TBE, det är frågan!

Sally, snart 3.

Åh min älskade älskade Sally. Just nu inne i en så dynamisk fas att vi knappt hänger med. Det humör hon har! Och envis som en åsna. Så mycket tårar som sprutar just nu. Så mycket energi. Att hon bara orkar. Ibland försöker vi få henne att förstå att det redan skulle vara över nu, om hon bara inte stretade emot så mycket. Som att ta på sig en tröja. Eller byta blöja. Eller gå ut genom dörren, för bövelen.

Just nu är hon också så otroligt mammig. Det verkar bara bli värre dag för dag. Och sotis på Lydia så fort Lydia sitter i mitt knä eller liknande. Lilla älskade Sally klänger på mig som en liten apa, gnuggar ansiktet mot mitt ansikte och viskar saker som "jag har saknat dig mamma" efter en dag på förskolan. Hon vill att jag ska borsta hennes tänder, sätta på henne kläderna, hjälpa henne med maten, bada henne, lägga henne. Pappa står inte högt i kurs just nu. Hon somnar med både armar och ben kring min ena arm. Lilla apan.

Jag hoppas innerligt att hon snart kommer igenom den här trotsiga fasen som har varit hur länge som helst och bara blir värre och värre. Men jag vet att hon håller på att bli stor. Större än jag kanske inser. Och då kommer hon inte längre att vara det lilla barnet som hänger på mig som en liten apa. Åh himmel vad jag kommer att sakna det.

Huvudvärksdag

Hemma med kraftig huvudvärk idag. Fick en massa jobbiga saker på mitt bord igår som gjort att jag grubblat och inte kunnat sova på hela natten. Hade hjärtklappning när jag skulle lägga mig och kunde bara inte lugna ner kroppen. Att sitta på kurs hela dagen för att sen varit ett vrak när jag skulle hämta på dagis funkar bara inte.

Har sovit på tabletter till klockan var närmare mitt på dagen och försöker nu i lugn och ro dricka kaffe, äta lite och slappna av innan det är dags att ge mig ut och vara mamma till mina barn. Där är i alla fall en uppgift jag faktiskt ser fram emot.

Var dags rum

Nu ska jag visa bilder på vårt vardagsrum precis som det ser ut just nu, lördag förmiddag. Ingen homestyling här inte. Barnen har helt tagit över och byggt koja i hela soffan, förvandlat soffbordet till pysselverkstad och gjort om golvytan till dagis för mjukdjuren.






Dessutom har vi vår vana trogen självklart inte fått bort alla flyttgrejor än.

Nystart

Tänk att det är skolavslutning i morgon. Under den långa vinter som varit trodde jag väl aldrig att den här dagen verkligen skulle komma. Inte så att jag desperat längtar bort från min klass och inte så att jag ens slutar jobba i morgon, men ändå. Skolavslutning. Slutet på mitt pedagogiska ansvar för gruppen. Med betoning på ansvar. Det ansvar som jag är så trött på att ha. Resten är mest bara uppstädning och utrensning, överlämning och utvärdering.

Och sedan... ovisshet. Ett tag. Men vad som helst är bättre än vissheten att jag skulle stanna och förbereda för ännu en klass till hösten. Varje dag som går är jag så innerligt glad över mitt beslut. Kanske är det en klyscha, men det känns som en nystart.