Det känns så tydligt nu att Sally håller på att bli större. Hon försöker prata och kommunicera som aldrig förr, hon vill göra mer själv och hjälper till att klä på och klä av. Plötsligt känns det som om vår lilla bebis håller på att försvinna ifrån oss för alltid. Med Lydia känns det annorlunda, hon är först och störst och det är så spännande att följa hennes framsteg i framkanten. Sally å andra sidan är vår lilla bebis. Hon som vill sitta i knät och gosa när inte Lydia vill. Hon som pussas och lägger kinden intill när inte Lydia vill. Hon som man fortfarande kan bära på och prutta på magen och pussa på den lilla sammetsrumpan. Hon som ännu inte har lika många åsikter som den älskade åsiktsmaskinen Lydia. Men nu känns det som om det gäller att passa på för innan vi vet ordet av är bebisen ingen bebis längre.
tisdag, december 29, 2009
Appropå Sally
Det känns så tydligt nu att Sally håller på att bli större. Hon försöker prata och kommunicera som aldrig förr, hon vill göra mer själv och hjälper till att klä på och klä av. Plötsligt känns det som om vår lilla bebis håller på att försvinna ifrån oss för alltid. Med Lydia känns det annorlunda, hon är först och störst och det är så spännande att följa hennes framsteg i framkanten. Sally å andra sidan är vår lilla bebis. Hon som vill sitta i knät och gosa när inte Lydia vill. Hon som pussas och lägger kinden intill när inte Lydia vill. Hon som man fortfarande kan bära på och prutta på magen och pussa på den lilla sammetsrumpan. Hon som ännu inte har lika många åsikter som den älskade åsiktsmaskinen Lydia. Men nu känns det som om det gäller att passa på för innan vi vet ordet av är bebisen ingen bebis längre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
A...jag fattar...jag känner likadant. inte att hon blir större liksom, för hon är ju bara sex månader än så länge men lilltjej. men just att det var viktigare med storebrors utveckling nej fan. nu blev det fel...äsch du fattar va? det är så sent. men det jag menar är att lilltjejen får gärna vara bebis länge. lillkillens framsteg hastade man fram för man ville så gärna. typ. godnatt.
haha, jag kan inte låta bli att skratta åt min kära väns kommentar ovan, den är så mycket hon :)
Sen vill jag säga att jag förstår precis. Siri blir ett år nästa vecka och det känns helt underligt, hon föddes ju nyss... Och snart kommer hon nog att gå, det känns nästan lite sorgligt, för då är hon ju liksom inte bebis längre. Och vi har ju (nästan) bestämt att vi inte ska ha några fler barn.
Gott slut. Gott nytt.
Fröken Blund och Yogamamman: Tydligt ett "sista-barnet"-syndrom. Snälla, låt dem vara bebisar för evigt! :) (Det är väl därför folk skaffar sladdisar antar jag, när längtan blir för stor..)
Skicka en kommentar