Inte bra

Jag har så jävla dåligt samvete för att jag skriker på mina barn. Det är framför allt vissa mornar, när jag är alldeles för stressad, som jag blir en skitdålig morsa. Jag vet att det är kontraproduktivt men stressnivån i blodet är så hög att jag inte alltid kan kontrollera min reaktion. Det var ett återkommande problem förut när jag var hemma med Sally och skulle iväg med Lydia på mornarna. Då var vi dessutom på en förskola som skuldbelade och kritiserade de föräldrar som inte höll tiderna (tack gode gud att vi inte har deras kritiska blickar på oss längre!). Nu märker jag hur jag får kortare och kortare stubin i takt med att mörkret kommer samtidigt som vi har en överjävlig jobbperiod just nu med utvecklingssamtal, sena kvällar, sjukdomar i personalgruppen och obefintliga pauser under långa jobbdagar. Det är som om jag är stressad hela tiden i grunden och självklart påverkar det hur jag är mot mina barn. Förra veckan började jag gråta av frustration två gånger på jobbet - för att datorn hängde sig! Det är inte bra. Jag måste ta ett djuuupt andetag. Och inte låta det gå ut över dem jag älskar allra allra mest.