I glada vänners lag

Det absolut bästa som finns är att ha goda vänner över på besök. :) Glad påsk på er allihopa.

Bajskorv

Dottern frågar:
- Får man säga bajskorv?
- Tja, det får man väl, om man pratar om bajs, svarar jag. Men man får inte kalla någon för bajskorv, det kan ju vara taskigt. Hur så? undrar jag. Får du inte säga det på förskola?
- Jag säger aaaldrig bajskorv på förskolan! Det får vi inte, svarar dottern. Bara hemma.

Ja, vi har ju en bok som heter Bajskorv, så det är liksom lite svårt att undvika. :)

Förresten sjunger gullungen numera bara en sång och den går som följer:
"Bä bä vita lamm åt på restaurang. Vet du vad han gjorde? Bajsa under bordet." Och den har hon inte lärt sig hemma!

Vitt bajs är jag

Jag fattar att det är svårt att lita på intervjuer med barn. I går när vi satt och åt middag så frågade Lydia vad det vita på min tallrik var. "Gräddfil", svarade jag. "Nej, det är bajs", sa Lydia. Jaha? "Ja. Vi la in dig mamma Kajsa i ugnen, sen efter jättelång tid var du alldeles torr och då gick det att smula dig och då blev du vitt bajs." Som vi nu äter? "Ja! (fniss)". Tänk dig en sån utläggning i styckmordsrättegången...

Alla dessa pappor

Maria Schottenius skriver i dagens DN om fenomenet med kvinnor som skriver böcker om sina pappor, t ex Åsa Lindeborg och Hanna Hellquist. Jag har också tänkt på det. Men hon inleder sin krönika så här: "På sjuttiotalet gjorde ett antal kvinnliga författare upp med sina mammor" Och kanske är det där mitt problem ligger - jag var för ung för att läsa de där böckerna på sjuttiotalet. Så nu tycker jag bara att det är ett jäkla tjat om allas pappor medan mammarelationen ignoreras. Men nu fick jag ju bakläxa av Schottenius. Kanske dags att gå hem och rota i mammas bokhylla...

Flugit vidare

Vår lilla larv har i alla fall gått hädan nu. Den kom, den åt, den blev puppa och sen fjäril och nu har den alltså flugit vidare till sällare höjder eller vad det kan heta. Det hann inte bli tillräckligt varmt för att släppa ut den, tyvärr. Många samtal med dottern om varför den dog, varför den inte kan flyga när den är död osv blir det.

Lång och tråkig

Jaha, nähä. Nu skriver jag för långa inlägg igen så ingen orkar läsa. Dessutom har jag varit dålig på att skriva men framför allt dålig på att läsa hos andra! Fy skäms!

Försök att vara lurvig

För över ett år sedan tog jag beslutet att sluta raka benen. För mig var det absolut både ett personligt och ett politiskt beslut. Det började med att jag hade en liten nybliven 2-åring som med stora ögon studerade precis allting jag gjorde. När jag hade använt deodorant så sa hon: "Låna. Med lock på." Och då låtsades hon sätta på deo under sina egna armar, med locket kvar på. Sen låtsades hon raka sig, med skydd på. Men alltid på kinderna - som pappa. Men hon tittade och tittade och hon frågade Varför? om precis allt. Jag bara väntade på frågan om varför jag rakade benen och när jag inte kunde komma på ett bra svar som jag skulle vilja ge henne så bestämde jag mig för att sluta.

Då tyckte jag att det dessutom inte spelade så stor roll för jag har aldrig varit så värst hårig. Men nu, när håret har växt fritt i över ett år och våren närmar sig, känns det beslutet inte lika lätt längre. Det är ju lätt när det är vinter liksom.. Jag känner mig faktiskt inte så fin i lurviga ben och håret är betydligt längre nu än jag tror det någonsin har varit. Men jag vill verkligen inte stå där och raka . Dels för att jag tycker att det är en dålig metod, dels för att jag inte vill hålla på med det inför mina döttrar. Om jag nu inte pallar vara lurvig hela denna sommar så betyder det inte att jag ger upp. Nästa sommar, och sommaren därpå, kommer jag prova igen. Om det är det som krävs innan jag vänjer mig.

Men vad kan man göra istället? Någon som har ett bra förslag? Är livrädd för saker som gör ont, har ingen smärttröskel alls, typ. Ni som t ex vaxar - tror ni man kan förbehandla med smärtstillande gel eller nåt??

Surt, sa räven

Åh, i fredags var det riktigt tråkigt när min gamla producentkompis från UR ringde och undrade om jag ville skriva manus med henne i maj. Så som vi har gjort några gånger ihop förut. Ett program om matte och musik! Låter så himla kul. Men jag var ju tvungen att tacka nej. Så ser livet ut. Jag kan inte hoppa av ett heltidsjobb som sträcker sig betydligt längre för ett tillfälligt jobb på UR. Även om det är den arbetsplats som jag trivs bäst på i hela världen. Det är inte så att jag inte trivs där jag är nu. Jag trivs faktiskt bättre än jag trodde att jag skulle göra och kan nog tänka mig att stanna ett tag om jag får chansen (vilket jag visserligen inte tror, men ändå). Men fan, jag älskar barnredaktionen på UR! Så enkelt är det.

Jordbrukare inte jordvän

Jag är ledsen över att hon får så mycket plats i media och även om jag inte tycker om kraftuttryck (eller jo, men jag försöker mörka det) så måste jag säga att Marit Paulsen är helt dum i huvudet. Har alltid varit och kommer troligen så att förbli. Sluta ge kvinnan en massa utrymme! Tig ihjäl henne bara. Det tror jag är bästa sättet.

Och med risk att låta gnällig vill jag tillägga att man inte ska prata med lantbrukare överhuvudtaget om ekologi. Det är inte deras grej liksom. Ja, det kanske låter konstigt, men efter att ha rört mig i den naturvetenskapliga forskningsvärlden i många år och haft kontakt med miljöforskningen kan jag tyvärr bara surt konstatera att de värsta protesterna ofta kom från lantbrukarhåll. Studenterna på SLU i Uppsala garvade öppet när vi köpte ekologisk mjölk. I motsats till vad man tror så är majoriteten av bönderna inte speciellt miljöintresserade. Det är liksom inte där deras fokus ligger. Deras fokus ligger på att tjäna pengar på jorden. Krasst men mer sant än ni tror, tror jag.

Under utveckling

På ett sätt tycker jag att det är superjobbigt att vara så mycket borta från mina barn nu när jag jobbar heltid. På ett annat sätt upplever jag att jag på sätt och vis blir bättre i min mammaroll av mitt jobb. Låter kanske konstigt, men i och med att vi har en del problem med knepiga ungar i klassen och att vi i personalgruppen för så mycket diskussion om hur vi ska bemöta dessa barn så har jag ett mer aktivt tänk kring detta även när jag kommer hem. När jag tagit ett djupt andetag tillräckligt många gånger under en dag och svalt min initiala irritiation för att istället svarat med något lugnande eller uppmuntrande så hänger det kvar även när jag ska försöka få en supertrött och motsträvig Lydia från förskolan.

Tack alla ni jobbiga ungar som tvingar mig att överträffa och utveckla mig själv! ;)

Min fantastiska lärare

Jag går en distansutbildning i projektledning på Berghs nu under våren (anmälde mig innan jag visste att jag skulle börja jobba heltid). Ett av projektledarens viktigaste uppdrag är att hantera alla deltagare i ett projekt; motivera när det behövs, piska på eller sätta upp gränser när det behövs. Se till att alla vill prestera sitt bästa och att arbetet går framåt. Vi har en lärare som själv är mycket framgångsrik inom yrket. Nu den senaste tiden har jag haft lite för mycket att göra för att riktigt göra mina inlämningsuppgifter på ett tillfredsställande sätt och jag har dessutom känt mig ganska inkompetent och håglös. Det är nu min kursledares enorma erfarenhet märks, för när jag började tappa gajsten svarade hon med att bli otroligt uppmuntrande, peppande och stöttande och skriva en massa trevliga saker till mig som jag inte ens tror på själv. Men det spelar ingen roll, när jag känner mig hängig och dålig blir jag alldeles tårögd när hon skriver att hon tycker jag gör ett bra jobb. Det är verkligen verkligen vad jag behöver höra just nu och jag fattar precis varför hon är en så framgångsrik ledare i affärslivet.

Strejk vs oralsex

Hahaha, stackars regionala nyheterna i SVT1. De börjar sändningen med att säga: "Först ska vi berätta att Byggnads varslar om strejk..." eller nåt sånt. Samtidigt ligger andra rubriker på skärmen i bakgrunden och där är den första rubriken upplyst. Där står "KAN ORALSEX GE MUNCANCER?". Det gick liksom inte att lyssna på den stackarn som pratade om Byggnads eventuella strejk. Som tur var, för nyhetens skull, la de in en annan bild efter en liten stund.

Ont i magen

Fan, ibland får jag ont i magen på jobbet. Av att ha ett ansvar och inte den tid jag känner att jag behöver för att kunna ta det ansvaret på rätt sätt. Så mycket blir lite hipp som happ och ibland blir det lite väl mycket happ och har man otur så är någon förälder där och hugger ner på förfarosättet som en hök. Jag fattar verkligen att folk är måna om sina barn, men fattar de hur lite tid vi har till allt och att vi hela hela hela tiden gör vårt bästa?? Det är superkrasst, men det finns helt enkelt inte tid att punktmarkera en viss konflikt hela tiden eller ringa runt till föräldrar så att alla får en viss information precis samtidigt. Dessutom är det nya regler var gäller arkivering av allt skriftligt material som är stenhårda så vi är uppmanade att aldrig skriva några personliga saker i mejl (så att man kunde formulera allt en enda gång och sedan bara skicka det till alla berörda). Saker tas helt enkelt ibland i korridorer och liknande även om det knappast är idealt. Men vafan, vi försöker. Och vi jobbar och jobbar och jobbar och allt för barnens bästa. Jag lovar! (önskar jag kunde skriva så i veckobrevet, haha!)

Timrapport

Förr om åren fattade jag inte allt stå hej över det här med att man missade en timme vid omställningen till sommartid. Vad var grejen liksom? Det var ju bara att sova en timme längre eller lägga sig en timme senare eller nåt. Nu, med barn i familjen som går på någon form av schema som verkar rubbas av minsta lilla och med ständig sömnbrist själv så känns den förlorade timmen nästan ovärdelig. Det kommer ta dagar att komma i fas igen.. en timme! Herre jisses, vad tänker de på?!

Mammastolt

Jag vet att det är mamma-töntigt, men jag är helt fascinerad av Lydias språk-, skriv- och talutveckling. Den är så otroligt roligt att följa. Hon ljudar dåligt, men skriver desto bättre. Här nedan har hon (när jag har bokstaverat det är henne) skrivit ordet "biljett".

James

Idag var vi och såg James Hollingworth dra gamla hitlåtar för kidsen (och ganska mycket för deras föräldrar) på Kungsholmens bibbla. Det var himla roligt att se honom live faktiskt och både han och låtarna håller fortfarande. Lydia och två andra små ungar kunde inte hålla sig utan började dansa loss längst fram efter ett tag. Men roligast var ändå när James spelade "Jag är en tandborste" från skivan Barnlåtar (den sjunger vi nämligen varje dag när vi borstar Lydias tänder.) Då ställde sig lilla Lydia i givakt längst fram och sjöng noga med i hela låten med ljus klar stämma.

Angående hushållsnära tjänster, sk "städhjälp"

Jag klagade ju nyss på att jag inte har något att skriva på bloggen. Men så skriver jag ett långt svar på det här inlägget hos Tjockalocka. Så då kom jag på att det är bättre att publicera det här, eftersom att jag faktiskt har en åsikt i den här frågan. Så nu lägger jag svaret på inlägget här i min egen blogg också:

Själv så är jag uppenbarligen något så konstigt som en feminist som dessutom har vänstersympatier men som tycker det är okej med städhjälp. Jag anser inte att det är annorlunda att städa hemma hos någon än att hämta någons sopor eller klippa buskarna utanför någons hus eller laga någons mat eller torka någons mammas rumpa på ålderdomshemmet. Faktiskt. Sen är det ett sk traditionellt kvinnogöra att städa hemmet och det är väl snarare där fördomarna bör bearbetas. Varför tas det för givet att det är kvinnorna som underlättas av städtjänster? Eller männen som "slipper undan" från jämställdheten? Vem vet ett dyft om vem som städade hemma hos oss innan vi hade städhjälp? Och vem är intresserad av att veta? Nä, det tas för givet att det skulle ha varit mer jag än min sambo och att detta arragenmang låter honom "slippa undan". Att sen vissa städfirmor använder ett dumt språk och puckade uttryck som förstärker den rådande normbilden av städning i hemmet bör bara betyda att man väljer att bojkotta just den firman. Ungefär som jag kan välja att inte köpa en bil av den bilfirma som gör reklam för sin nya bil med en lättklädd tjej på huven.

Puts väck potatissäck

Jag håller med Malinka; när kvällen kommer finns inga tankar kvar. Alla intressanta saker som jag tänkt under dagen är puts väck borta. Dessutom måste jag sova nu. En annan dag ska jag berätta vad Martin Lidberg sa till mig.

Mitt hjärta brister

Jag saknar mina barn. Och de saknar mig. Det är helt sjukt hela den här grejen med att jobba heltid. Två gånger i förra veckan började jag gråta på bussen hem för att jag saknade dem. Hur gör man med allt när den stora är supermammig och vill bli hämtad och lämnad av mamma på dagis och umgås mycket mycket mer med en mamma som går innan hon vaknar på morgonen och kommer hem lagom nog till middag och sen inte mycket mer än läggning kvar på dagen. (Mitt hjärta brister.) Så kräver den stora mig så mycket den tid jag är hemma att jag knappt hinner hålla den lilla. Och hon har precis börjat förstå att jag kan gå. Att jag försvinner. Så gråter hon när jag lämnar rummet, gråter när jag går ut genom dörren på morgonen. (Mitt hjärta brister.) Jag saknar dem rent fysiskt; att känna deras små kroppar, lukta på dem, känna den mjuka huden mot min kind. Mina barn!

Fortsättning

Jo, han ringde igen idag. Och nu när vi pratat om så mycket som hände runt den tiden snurrar tankarna ännu mer.. men jag vet varför han ringde. Det är så sorgligt. Jag vill inte hänga ut folk för mycket här för även om jag inte nämner några namn så kan det finnas gamla vänner till mig som förstår vilka jag pratar om. Nåväl, det gäller ett barn. Ett barn som han alltid har undrat om han verkligen är far till. Och ett barn som han inte längre får träffa. Där har vi skäl nog att gräva i det förflutna. Han behöver helt enkelt få veta vad som verkligen hände. För att försöka förstå.

Skuggor från det förflutna

Ikväll fick jag ett konstigt telefonsamtal som inte riktigt lämnar mig någon ro. Det var precis när jag höll på att lägga Lydia och jag är dessutom ensam hemma. En röst i andra ändan säger
- Hej, är det...?
- Ja.
- Mitt namn är X. Jag vet inte om du minns mig..
Det ringer inga klockor.
- Jag är gammal kompis till M och Y.
Okej, de namnet vet jag vilka det är, men det rör sig om personer som jag inte haft kontakt med på över femton år. Fortfarande känner jag mig osäker på personen i luren, men om det är den jag tror så var X pojkvän till Y. Y och jag delade boende en tid, men X och jag hade ingen närmare kontakt under den perioden. När han förstår att jag håller på och lägger barn så frågar han om han kan ringa vid ett annat tillfälle.
- Ja.. säger jag lite osäker. Vad gäller saken?
Då säger han att han håller på och rotar i sitt förflutna och vill undersöka en del saker som hänt i hans liv och vill prata med mig om den tiden. Jag ber honom ringa tillbaka imorgon när jag inte är ensam med barnen.

Självklart blir jag lite nyfiken, men samtidigt fundersam. Jag vet inte riktigt vad det är han undrar över eller vad det är han tror att jag kan bidra med. Strax efteråt flyttade jag utomland och tappade helt kontakten med Y. Via M fick jag senare veta att Y väntade barn. Jag har alltid antag att det var med X och att de levde lyckliga i resten av sina liv, men jag kanske har fel. Hände det något som jag inte känner till?

Trist

Nä fan, nu åkte Glitter-Morgan ur Let´s dance. Då känns ju finalen plötsligt inte alls så intressant längre - tyvärr. :(

Bokbetyg

Nu har Malin i min bokcirkel samlat in och räknar ut snittbetyg på de böcker vi läst. Kolla in och se vad vi tyckte i det här inlägget på Malins blogg. Jag håller så klart inte med om exakt alla betygen, men ett snitt kan ju vara mer intressant om man funtar på att läsa boken. :) Just nu läser vi "Revolutionary Road" av Richard Yates.

Disträ

Sambon hittar ett åkkort på golvet. Han plockar upp det och läser högt för sig själv:
- Sjunde oktober till femte november...
Han fastnar mitt i rörelsen och jag kan se hur han tänker. Och tänker.
-Det är mars nu! hojtar jag från soffan.
- Ah, just det, säger han lättad och slänger kortet.

Det gillar alla flickor!

Hört på bussen hem idag. Kvinna i min ålder i mobilen:

- Jag skulle ha köpt prinsesskläder. Det gillar alla flickor!
Paus.
- ..hm, jag försöker tänka på vad 3-åringarna jag jobbar med skulle gilla..
Paus igen.
- Ja, köp barbiedockor! Det finns såna där små som är lättare att ta av kläderna på...

Suck. Människa som jobbar med 3-åringar. Jag är glad att den personen inte jobbar med min snart 3-åring.

Osmidigt värre

Åh, vad jag längtar till en tid när alla som jobbar med eller mot barn har fått någon form av undervisning i genustänk. För vanligt sunt förnuft är det tyvärr alltför många som saknar. Hade en tandhygienist på besök i klassen. Ganska vanlig tjej, relativt ung (30-35), ser trevlig, intelligent och förtroendeingivande ut. Så tar hon upp en pedagogisk plansch för att visa hur man borstar tänderna eller nåt liknande (hon hade flera planscher och jag minns inte exakt vad just denna handlade om). Den består i alla fall av fyra färgstarka bilder på barn som gör olika saker. Hon pekar på den första bilden, av ett något långhårigt barn, och säger: "- Den här flickan hon äter frukt". Då ropar en liten tjej i klassen "Jag tror det är en kille." "Nej, det är faktiskt en flicka." säger kvinnan. "Men jag tror det är en kille!" envisas den lilla tjejen. "Nej, det är en flicka." upprepar kvinnan och pekar på en bild brevid med ett korthårigt barn och säger "Det här är en pojke."

Jag sitter brevid och fullkomligt baxnar. Allvarligt talat - vilken vettig vuxen tar en sån argumentation med ett barn?! Är hon helt dum i huvudet? Jag är chockad och mållös och hoppas verkligen verkligen inte att hon täppt till den lilla tjejens fria tanke för evigt. Och så hoppas jag att kvinnan i fråga kommer i kontakt med så få barn som möjligt, fast det är nog tyvärr en fåfäng tanke då en del av hennes jobb består i att åka runt i skolor.

Moraltant

Nu har jag sett min enda del av Melodifestivalen, nämligen finalen. Den är väl vad den är, men jag har en sak att kommentera. Ja, jag tar på mig rollen av moraltant nu, men det kan jag leva med. Jag vill nämligen kommentera pausunderhållningen. Detta ironiska ryssnummer inklusive ryska horor och allt. Jättekul, hahaha (och nu var jag ironisk), men smaken är ju som baken. Det jag tänker på är snarare något som jag tror att nästan alla är medvetna om nuför tiden; nämligen att en av Melodifestivalens största publikgrupper är barn under 15 år. Många ungar på låg- och mellanstadiet följer programmen slaviskt, de kan alla låtar och lyssnar sönder skivan långt innan finalen. Det är pga dem som EMD plötsligt stiger typ femton placeringar när publikens röster räknas in. Ja, ni hajar. Grejen med denna målgrupp, som omöjligt kan vara okänd för Melodifestivalarrangörerna, är också att de inte förstår ironi. I alla fall inte på samma sätt som en vuxen, om alls. Och även om de skulle förstå delvis så är de jävligt lättpåverkade och försöker som bäst klura ut samhällets förväntningar på dem som framtida kvinnor eller män. Vad de olika artisterna väljer att ha för kläder och koreografier kanske inte ledningen kan bestämma, vad vet jag. Men jag undrar hur roligt alla småkillar och småtjejer skulle säga att det var när de fem tjejer i pausnumret stod och tryckte upp sina gula rumpor mot kameralinsen. Men hallå, vi driver ju med rysk underhållning! Fattaru inte ironin, eller? Nä, det var just det..

Kanske önskar jag bara att SVT skulle tänka efter lite mer vilken målgrupp de har och anpassa sig efter det.

Till saken hör att jag den senaste veckan haft en diskussion med en 7-årig kille om varför jag inte anser det okej att han klipper ut kvinnor bara iklädda underkläder och klistrar in på sina arbetsblad i skolan där uppgiften är att klippa ur och klistra in valfria bilder ur tidningen. Uppgiften var säkert trevligt tänkt (nej, det är inte jag som gjort den), några gulliga djur eller bilar eller nåt borde väl ungarna hitta. Men sen får skolan helt vanliga månadsmagasin av vänliga föräldrar som ungarna kan klippa i och vips sitter ungarna och tittar på kvinnor utan kläder i annons efter annons. Den lilla tysta tjejen som stirrar med stora ögon på bilderna likväl som killen som alltid måste vara tuff inför kompisarna. För så ser vår verklighet ut. Och så klipper killen ut halvnakna kvinnor och de andra killarna stirrar och fnissar och tjejerna ser förfärade ut. Och ja, jag ska rensa bort alla de där jävla tidningarna från klassrummet. Det står på min "att göra"-lista.

När livet är på väg att ta slut

Jag vet inte vad mer det finns att säga om målet mot barnläkaren på Karolinska egentligen. Men alla skriverierna får mig att tänka på när min mormor dog härom året. Även om det är svårt att jämföra en gammal människa som dör efter ett helt liv med en liten nyfödd bebis som dör ifrån sina längtande föräldrar efter bara några månader så finns det likheter mellan deras slut; båda var döende och alla runt omkring visste det.

Vad som än har hänt under denna tragiska tid så känns det ganska uppenbart att föräldrarna inte har fått tillräckligt med hjälp att bearbeta det som har hänt. Tydligen var det en felbehandling i ett tidigare skede som sedan förut är anmäld. Men om den skulle har varit den klara orsaken till bebisens död så skulle väl den personen ha blivit utredd för vållande till annans död, så så kan det ju inte har varit. Läkaren kommer nog bli befriad från alla misstankar och överleva det hela relativt oskadd. Men att föräldrarna inte fått hjälp att kunna acceptera att deras barn är borta utan fortsätter söka syndabockar känns som det mest sorgliga i den här historien.

När mormor tillslut somnade in hade hon både morfin och eventuellt andra läkemedel i kroppen och det är jag väldigt tacksam för. Jag är väldigt tacksam för att läkarna gjorde vad som krävdes för att hon inte skulle behöva uppleva hur det kändes att få svårare och svårare att andas och tillslut kvävas till döds. Om det vid en eventuell obduktion hade visat sig att hon dog av kvävning eller av de höga doserna lugnande på vägen mot kvävning spelar ju absolut ingen som helst roll. Min älskade mormor dog för att hon var svårt sjuk och för att kroppen inte orkade längre. Älskade älskade mormor, så liten och mjuk där i sängen.

Uppdatering

Jo, det var faktiskt själva huvudbyggnaden på Tantogården som brann. Jag och Lydde kollade runt lite idag (utanför avspärrningarna) och det ser riktigt risigt ut för i stort sett hela byggnaden. Vet inte om det syns på bilden men bortre huset är helt genomblåst och på baksidan av båda delarna är taket helt upphackat och nerrivet. Hela området stinker.

Nu börjar det

Vet att jag är för sent ute - men NU går Massor med mossa, andra avsnittet, i Barnkanalen.

Nu brinner den upp

För andra gången på ganska kort tid luktar lägenheten brandrök. Denna gång när jag kommer hem från jobbet. Men min älskade sambo som vet hur brandrädd jag är har förvarnat mig. Det är inte här det brinner denna gång, men inte så långt härifrån. Det är Tantogården som brinner. Känns märkligt med tanke på hur mycket tjafs det har varit om den. Är den borta nu? Brann den helt enkelt upp? Får väl se hur det ser ut imorgon.

Tillfällligt besök

Vi har fått ett litet tillfälligt husdjur (se flickr-bilden). Och nej, det är inget skadedjur, utan en liten fjärilslarv. Den lever så bra där i lilla burken med fullt av fjärilsbarnmat på golvet. Om några veckor kommer den att förpuppas och sen efter ytterligare någon veckan bli till en gullig liten ullig (jo, de är ganska håriga. Jag vet, för jag har haft en i handen idag) tistelfjäril. Då får väl jag och Lydia hitta någonstans att släppa ut den. Hoppas bara att det hunnit bli lite varmare då.

Frånvarande

Varje dag när jag tar bussen till mitt nya jobb åker jag förbi min systers hus. Fast hon är förstås inte där längre, hon har flyttat till Madrid. Jodå hon kommer säkert tillbaka, men jag vet inte när. Och i ärlighetens namn vet man ju aldrig vad som händer i livet. Folk kan fastna. Jag hoppas att hon har det underbarast och härligast och att hon får uppleva allt det hon drömmer om. Men jag hoppas verkligen inte att hon fastnar. Hon har inte varit borta så länge än, men jag har redan en syster som bor alldeles för långt borta. Jag vill ha dem närmare. Jag vill ha dem i mitt och mina döttrars liv. Så varje dag när jag ser hennes hus så tänker jag på henne och hoppas att hon inte stanna borta för länge.

8 MARS

Idag firar jag med att läsa senaste numret av Bang på toaletten och göra collage tillsammans med äldsta dottern. Hon är tokig i att klippa med saxar just nu; allt som kommer i hennes väg. Pixiböcker (tyvärr), skivfodral (ännu värre), näsdukar och snören. Så idag försöker jag lära henne att klippa ut bilder och sen klista upp dem på ett papper. Vi får se hur det går. Ska i alla fall försöka komma ihåg att köpa färgade papper i veckan.

Cirkel

Nu ska jag iväg på min bokcirkel. En av de få hobbies jag orkat uppehålla de senaste åren. Oavsett vilken bok vi läst för tillfället är det alltid en glädje att få sätta sig ner med att gäng härliga vänner i lugn och ro, oftast vid ett dukat bord, och prata en stund. Om boken, men även om annat. Att ha avsatt tid till att bara umgås.

Let´s read

Oj oj oj, jag har verkligen varit dålig på att läsa andra bloggar den senaste veckan. Ska försöka ta igen det nu, under Let´s Dance.

Mossor

Kolla in Massor med mossa. Första avsnittet ikväll, i Krokodill i SVTB kl 17.30. Jag och Fanny har skrivit manuset. :)

Kortis

Hej och hå, en kort uppdatering bara: Jag har börjat på nytt jobb denna vecka och det gör mig naturligtvis trött. Alla nya namn, alla nya rutiner. Men det kommer nog bli bra. Inget löpande i morgon bitti heller, eftersom jag precis fått mens och jag tränar inte de två första dagarna på mens. Inte en chans. Men till helgen, då ska jag ut igen! Nu - marsch pannkaka i säng. :)

Trött av bara tanken

Har diskuterat det här med löpträningen med Jonas. Om det ska vara någon mening med det måste jag ju ut minst två gånger i veckan och att springa två dagar i rad på helgen är ju helt värdelöst. Men hur får jag in ett pass till när jag jobbar heltid och dessutom hämtar på dagis vissa dagar och det fortfarande är mörkt på kvällarna? Tja, Jonas pekade på det uppenbara och sa att jag helt enkelt måste ut en morgon i veckan. Innan jobbet. Innan frukost. För att det ska funka borde jag ut genom dörren vid klockan 5-5.30. (Lite beroende på hur länge jag är ute och om jag vill hinna med frukost eller inte). Är det görbart? Just nu känns bara tanken helt sjuk, men jag måste ju prova antar jag. Har jag sagt att jag inte är någon morgonmänniska?

Reality check

I amerikanske tv-serie (som jag i övrigt gillar) kommer kvinna in på förlossningen och säger:
- Jag tror jag ska föda. Värkarna är en minut långa och tolv (!) minuter isär.
De lägger genast in henne. Till saken hör att det är hennes första förlossning. Jag höjer lite på ögonbrynet men tänker att så kanske det är på privatsjukhus i nordamerika - de kanske får ligga där och dröna bäst de vill tills det hela kommer igång ordentligt. Men endast 1-2 timmar senare (det anges precis så, av annan person i serien, att hon åkte in för "1-2 timmar sedan") så ligger hon där med en rentvättad liten kotte i famnen. Klart jag fattar att det är fiktion och allt, men vad är poängen med att göra det så otroligt? Varför inte bara ha hennes säga:
- Jag tror jag ska föda. Värkarna är en minut långa och tre minuter isär.
Eller nåt. Till exempel. Då skulle det ju ha kunnat vara en superraketförlossning. Kanske.

Tre låtar som inte passar till den bild jag har av mig själv men som jag älskar ändå

När vi ändå är inne på musik (eller ja, jag är det i alla fall) så tänkte jag dela med mig av ytterligare tre låtar som jag hittade nu igen och som jag verkligen gillar (men av helt olika orsaker) trots att alla tre skulle kunna kvala in som "skämslåt" i videokväll hos Luuk.

1. "Superstar", Rollergirl. Jamen lyssna utan att kolla på skiten så blir det bättre, jag lovar! Känner bara en person som älskar denna låt lika mycket som jag och det är min syster Åsa. :)
2. "My band", D12. Hittade ingen originalvideo, den är annars vansinnigt rolig, liksom hela låten. Kanske ingen att skämmas för egentligen, men den är så ovanlig i min låtlista att jag alltid blir lite överraskad själv hur mycket jag gillar den.
3. "I like to move it", Real 2 real. Denna låt gillade jag redan när den kom i början av 90-talet. Sen har den snotts och skändats av några tecknade djur har jag hört, men det berör mig föga.

Musikpaus

Jag har efter ett långt uppehåll (haha, vem försöker jag lura? Sist hade jag en "freestyle" som tog kassetband) åter skaffat en mp3-spelare, för att kunna springa med musik i huvudet. La lite på måfå över ett gäng låtar från datorn som jag tänkte kunde funka att springa till. Ganska många har jag fått rensa bort efter att ha provsprungit. Men här följer favvolistan denna vecka:

- Bästa låten att värma upp till (med gång): "Kom hem" med Barbados (jaja, vi behöver inte diskutera detta närmare.)- Bästa låten att börja springa till: "Good Luck" med Basement Jaxx
- Bästa springlåten: "Lauren Caught My Eye" med The Crash
- Bästa låten att varva ner till (med gång): "Ingenting" med Kent


Det nya inköpet har även lett till att jag vill ha musik så fort jag lämnar hemmet ensam och börjar strunta i bussboken. Men det är knepigt att lyssna på bussen, för jag har väldigt svårt att inte sjunga med. Ibland får jag nästan bita mig i tungan eller byta låt. Framför allt när "Heartbeats" med The Knife kommer i lurarna.

En annan låt som jag inte lyssnat till på superlänge men som jag blev lycklig över att höra igen var "Slow Fall" med The Plan, men den hittade jag tyvärr inte på youtube.

Kom igen nu - gå in och lyssna på lite bra musik via mina länkar. ;) Och tipsa gärna om bra träningslåtar. Som ni ser är jag inte så värst uppdaterad. Det var ett bra tag sedan jag laddade hem musik.

Varm och go

Och för er som tycker jag är duktig som springer på vinter vill jag bara säga att så är det inte. Jag är nämligen en person som avskyr att svettas, vilket alltid orsakar problem när jag ska träna (delvis därför jag diggar vattenaktiviteter så mycket - då sköljs ju svetten bort hela tiden). Men därför är det tämligen perfekt att springa på vintern! Efter ett tag blir man varm och go inuti kläderna, men inte så där rinnig som är så obehagligt. Tror det kommer bli betydligt jobbigare för mig att springa när det blir tio plus och uppåt.

Alexander gör det igen!

Alltså herre jisses! Ikväll var jag och Malin på genrepet av De tre musketörerna på Stadsteatern. Helt sjukt bra och sanslöst rolig. Som kryddan på moset dessutom fullproppad av åttiotalsmusik och gamla åttiotalsidoler. Prince var med, liksom Duran Duran, Madonna, Michael Jackson m fl m fl. Även om min stora favorit Johannes Bah Kuhnke spelade en av huvudrollerna var det faktiskt Jan Mybrand i rollen som Kungen som gjorde den mest minnesvärda rolltolkningen. Och i en föreställning fullproppad av underbara musiknummer var det ändå Albin Flinkas duett med Frida Westerdahl i Öga mot öga-klassikern Live to tell som knep flest känslopoäng. Men det fanns så mycket, det går inte att berätta om allt som var bra. Jag är bara så otroligt glad att jag var där ikväll.

Babel 21.30 i STV1

Kvällens ser-fram-emot på tv:
"Litteraturmagasin. Avsnitt 6 av 14. Konstskandalerna haglar - vad är litteraturens motsvarighet till en kraschad tunnelbanevagn? Samtal med författaren Maja Lundgren, Expressens kulturchef Björn Wiman och konstkritikern Dennis Dahlqvist."
Hahaha! Kan bli hur kul som helst.

Förresten har min mor skrivit ett blogginlägg om konstfacksfilmen. Gå in och läs så generarar vi lite statistik till hennes nyinstallerade susnet-räknare. ;)

Nya tider

Nu har jag inte bara klippt mig och skaffat mig ett jobb. Nu har jag börjat löpträna också!

SAAB

Men ge er nu! Sluta kräva att skattebetalarna ska finansiera fortsatt drift av ett företag som gått med förlust i över femton år! Det är inte ett svenskt företag, för det första. Vi ska inte finansiera ett amerikanskt företag. För det andra har varje såld bil gått med 18 000 kronor i förlust de senaste åren. Så kan man inte driva ett företag! Hur man än vrider och vänder på det så är det billigare att betala de anställda avgångsvederlag. Ska man satsa pengar på något överhuvudtaget så kan man väl i sånt fall satsa på att lägga om industrin i Trollhättan till någonting som har en framtid. Varför inte bygga vindkraftverk t ex? Klart det kommer att kosta en jäkla massa pengar, men där kommer finnas en massa duktigt ledigt folk, en massa övergivna maskiner och en massa tomma lokaler. Lägg om kurs, Trollhättan! Bättre göra det nu än senare, för även om företaget räddas just nu med konstgjord andning kommer det inte att hålla i längden. Sorgligt kanske, men sant.

Busigt värre

Busar lite just nu. Sitter på intro till distansutbildning där vi just nu ska lära oss hantera kursens datasystem... Men en del är så långsamma och för varje steg är det hela tiden någon som behöver assistans, så jag surfar lite under tiden. :) Bilden är tagen med datorns kamera för fem minuter sedan.

Passa-pådag

Idag var det äntligen en helt underbar vinterdag samtidigt som vi var lediga och dessutom relativt friska. Jackpott med andra ord och naturligtvis slängde vi oss genast ut i pulkabacken (nåja, efter lunch). Backarna i Tanto gick finfint att åka i trots att snödjupet inte var enormt. Efter några omgångar upp och ner visade sig Lydia dock vara mer intresserad av att dra pulkan än att sitta i den. Jag fick låna en snowglider av en frustrerad fyraåring som var mer fokuserad på att sno sin lillasysters babypulka, så jag fick åka själv några gånger medan Lydia gick i backen. Man får ju passa på när man har dragit på sig täckbyxorna. :)

Money, money, money

Gah! Om någon vecka börjar jag jobba heltid. Det var mycket länge sen, känns det som, och jag tror faktiskt inte jag kommer att gilla det (även om jobbet säkert är trevligt). Jag är nog lite arbetskygg tror jag. Men jag kommer att gilla pengarna.

Fredagsmusik

Nästan varje fredag lyssnar jag på Musikplats Stockholm (på radio) när de berättar om dagens gratis livespelning (på dagtid) i Radiohuset på Gärdet. Många bra band och artister, bl a Anna Ternheim, The Soundtrack Of Our Lives och Eldkvarn har passerat under den tid jag varit hemma med Sally och sååå många gånger har jag tänkt att dit ska jag ju ta mig någon fredag! Men fan heller. Nu sitter jag här ännu en fredag och inser att jag inte kommer se dagens spelning heller. Nu var det iofs någon Jazzgrupp som jag känner att jag gott kan höra i radion istället, men det är själva grejen. Varför är det så svårt att komma iväg?

Gnällspik

"Gud, jag är så trött så jag skulle ge vad som helst för att få sova!" tänker jag ibland. Men då måste jag tyvärr rätta mig själv; Kära lilla Kajsa, om det verkligen är så du känner, varför går du då inte och lägger dig? Som just nu till exempel. Just nu skulle jag kunna gå och lägga mig, men jag gör det ju inte. Så sluta gnälla, människa!

Inofficiella landmärken

Idag åkte jag förbi Nacka Forum (eller heter det Forum Nacka? Strunt samma.) med buss. Stannade precis utanför och fick mig en ordentligt titt. Det fick mig att tänka på när jag och min morfar för några år sedan var på väg till en mekaniker som skulle byta mitt bilbatteri. Efter rekommendation från bilprovningen (där vi befann oss) så tänkte vi svänga förbi en firma på väg tillbaka in mot stan. Problemet var bara att hitta den jäkla firman och i båda de vägbeskrivningar vi fick ingick "Nacka Forum". Typ, sväng av efter Nacka Forum eller vad det nu var. Klart jag har hört namnet, men varken jag eller min Nyköpingsboende morfar hade dock den blekaste aning om var det låg, än mindre hur det såg ut. "Jo men ni vet, det där stora man ser längs vägen," fick vi som förklaring. Vilket var en beskrivning som hjälpte föga, för oidentifierade stora byggnader finns det gott om längs vägen när man inte känner igen varken den ena eller den andra. Vi irrade runt ett bra tag men fattade fortfarande inte var Forum låg. Tillslut hittade vi bilfirman i alla fall. Men idag var jag alltså där för första gången! Ja, inte inne dårå, men jag tittade i alla fall ordentligt utanpå för att se hur det berömda stället såg ut. :)

Musketörer

Satte påminnelse fem i sex imorse och slängde mig in på Stadsteaterns hemsida för att fånga upp ett par schyssta platser till nästa veckas genrep att Alexander Mørk-Eidems nya uppsättning, De tre musketörerna, med bland annat Johannes Bah Kuhnke och Leif Andrée. Jippi, ska bli så kul! (Nästan alla biljetter sålde slut på nolltid. Själva föreställningen har inga bra platser kvar på flera månader, trots att den inte haft premiär än.)


Ps. Hoppas Alexander Mørk-Eidem vinner DNs kulturpris. Vinnaren avslöjas imorgon.

Kaffad och klar

Har i alla fall kommit fram till en liten checklista på vad som är bra att ha med sig när jobbar som springvikarie. (nu pratar jag främst högstadium) Och punkterna är absolut rangordnade:

1. Egen whiteboardpenna! Vägen till framgång går genom att kunna skriva sitt namn och annat på tavlan och inte behöva leta efter icke existerande material på plats.

2. Inneskor. I ett par rejält utslitna birkenstock a la rutinerad lärare får du genast mer auktoritet och känner dig dessutom mer avslappnad.

3. Småpengar. Alla skolor har sina egna modeller, men på alltför många ställen kostar kaffet några kronor i lärarrummet. De kan dessutom vilja att du betalar någon tia för att äta i skolmatsalen. Dagen blir hemsk om du inte har ett ruttet lingon på dig.

4. Ev. en god bok. Har du tur har läraren du vikarierar för mycket planeringstid just den dagen. Visst kan man ägna viss tid åt att kolla igenom läromedlen till nästa lektion, men ibland kan det vara två timmars hål och då är det skönt att kunna koppla bort med en bok en stund.

För övrigt är det alltid bäst att vara kaffad och klar när man kommer eftersom man förväntas börja prestera så fort man kliver innanför skolans väggar (kopiera material, lokalisera arbetsrum/klassrum, fixa nycklar, ev ringa och få instruktioner, slänga sin in i klassrum med väntande hormonstinna främmande tonåringar). Inga sega morgonhalvtimmar eller andra kontorsdivalater funkar på ett högstadium.

Långtidsvik x 2

Jaha. Här sitter jag, iordninggjord sedan klockan sju i morse med ingenting att göra. Detta är faktiskt den enda dagen sedan jag började springvika som jag inte fått något uppdrag. Har jobb till i morgon, så det känns väl okej. Men det gör att mitt beslut att tacka ja till långtidsvikariatet känns ännu bättre. Tänk om jag hade blivit sittande så här fler dagar annars, ännu mer framåt våren kanske när kräksjuka och annat släppt sitt grepp om nationen. Jag som ändå knappt får ihop till en halvtid i timmar på de tre dagar i veckan som jag är tillgänglig, fast att jag jobbar alla tre dagarna. Får ju bara betalt för den tid man är på skolan (dock minst fyra timmar) och det blir ofta 5-6 timmar, 7 om man har tur.

Nu ringde de just från min uthyrningsfirma och frågade om jag var intresserad av ett annat vikariat (det andra viket har jag inte fått genom dem, så det känner de inte till) terminen ut; NO på ett högstadium där jag varit flera gånger. Ett ganska trevligt ställe visserligen, men faktiskt fel dagar och ändå inte alls så trevligt som att vara på lågstadiet. :)

Mer plats åt sport - i egen kanal!

Varför sänder P4 så mycket sport på helgerna? Det är så tråkigt. Glömmer alltid att byta kanal och lyssnar i timmar på skidskytte och annat hemskt innan jag inser vad jag håller på med. Dessutom bryter de vilka bra program som helst alla dagar i veckan för att Anja eller någon annan plötsligt ska åka in på ännu en nionde plats och det känner radion att de bara måste sända! Nu när TV delar upp sig i en massa specialkanaler (en kanal för barn, en kanal för kunskap(!) hahaha) så kanske radion kunde göra det samma? All sport i en jäkla radiokanal helt enkelt är vad jag önskar mig.

Kolla går ju

Idag var jag och Lydia och kollade på en lägenhet som ingår i ett triangelbyte vi har på en bytessajt. Jag nämde det kort till en bekant i fredags. Eller hur, tjena, sa hon och skrattade. Precis så tänkte jag när vi kom dit idag; Eller hur, tjena! Det var liksom så uppenbart så fort vi klev innanför porten att det här var way out of our league. Och konstigt nog har det varit lite så för oss i bytessvängen. De lägenheter som går så långt att vi faktiskt får komma och titta på dem är inga vanliga lägenheter. Det är etage-femman på Stora Essingen som fick Jonas att börja dregla. Eller kulturhuset på Hornsgatspuckeln med egen trappa inne i lägenheten och så mycket atmosfär i huset att man lätt kunde tänka sig att bo i tvättstugan om man fick chansen. Som sagt - way out of our league. Nu önskar jag få komma och titta på en vanlig hederlig halvsliten lägenhet med lite fel och brister i ett halvtråkigt hus från något småtråkigt sekel, tack.

Fredagsmys - så fan heller

Äter min middag stående vid spisen (!) samtidigt som jag försöker få Sally att sova i vagnen vid min sida. Hon gnäller allt högre i protest mot att bli nattad på detta opersonliga sätt, samtidigt som jag med andra handen gräddar klart resten av pannkakssmeten som aldrig tar slut. Övriga familjen har lämnat köket och matstunden för länge sen, när de mumsat i sig så många pannkakor de bara kunde äta utan att spy, innan jag hunnit äta en enda. Nu badar de i grodan ro eller nåt. Inte vet jag, jag har för fullt upp för att hinna gå och kolla.

Förhalningskassan

"Mikael Strömbäck, som anses vara hjärnan bakom försäkringskassans kritiserade IT-satsning, avgår från sin tjänst för pensionsmyndigheten. (Han) avgick från posten som utvecklingsdirektör redan i april förra året." skriver DN idag.
Tydligen var han innan han kom till f-kassan ansvarig för en stor dataomläggning på Ericsson. Säkert kunde han till viss del sin sak. Kanske förstod han allt om företags it.satsningar och omläggningar. Men det han kanske inte förstod var den stora skillnaden mellan Ericsson och f-kassan; Ericsson må vara ett företag där en massa människor är beroende av att företaget går med vinst, om några månader eller kanske till och med nästa år. Men f-kassan är ett företag där en massa människor är helt ekonomiskt beroende av att företaget uppfyller sina åtaganden i tid! Varje månad, året runt. Det är där det har fallit igenom och det är djupt tragiskt att det har drabbat så många människor.

Om man inte kan lite på det företag som samhället har upprättat för att vara medborgarnas försäkring när livet så kräver, t ex vid tillfällig sjukdom, då står det illa till med det samhället.

Hey Amanda

Läste nyss ut Amanda Svenssons debutbok Hey Dolly och blir lite lätt trött. Trött av allt det smarta. Var går gränsen? När Jonas Hassen Khemiri är språksmart blir jag förtrollad. Av Amanda Svenssons språksmartheter blir jag bara ledsen. Förmodligen för att hon har skrivit den bok jag kanske trodde att jag ville skriva när jag var i tjugoårsåldern. Och som jag nu absolut inte vill skriva, knappt läsa. Språksmartheterna håller i detta fall läsaren utanför den riktiga känslan. Där Khemiris romanfigurer är de som förälskar, förlorar och förirrar sig i språket tar Svenssons figurer skydd bakom en mur av språk, där läsaren hamnar på andra sidan. Att man ska vara så där smart och samtidigt så ung gör i alla fall mig rejält sorgsen. Jag har själv försökt och jag är så tacksam att den tiden är över. Jag undrar hur gammal Svensson själv är (hennes Dolly är 18), men oavsett ålder så önskar jag henne att bli äldre. Jag lovar att det kommer att kännas bättre. Jag vill verkligen inte vara spydig och klappa henne på huvudet, för hon är uppenbarligen skitbegåvad. Det bara är så.

Vik men inte längre spring

När man får den lön man föreslår så har man lagt sig för lågt i förhandlingen - eller? Jo, så är det nog. Jag är dålig på att ställa lönekrav. Men i vilket fall som helst så har jag nu tackat ja till ett fast vik resten av terminen. Känns bra ändå. Börjar efter sportlovet.

När det rinner

Nästäppa vet jag att man kan avhjälpa med nässpray. Men vad gör man åt rinnsnuva??

Bildutmaning

Hittade en superkul utmaning hos en annan Kajsa.
Regler för utmaningen: Gå in i mappen "mina bilder" på din dator, välj den sjätte mappen och den sjätte bilden i den. Lägg upp bilden & berätta något om den.
Blev alldeles varm när jag hittade bilden nedan på rätt plats i min mapp.

Bilden är på Lydia. Minns inte exakt hur gammal hon är där, men bodyn hon har på sig är i storlek 56 tror jag så hon är inte så gammal. Dessutom hade jag tryckt bodyn själv, en aktivitet jag ägnade mig åt under slutet av min första graviditet (och även när Lydia var liten). Inte andra gången, kan jag lova! Bilden får mig att minnas hur annorlunda det var - den gången. Och hur fort tiden har gått..

Drömprogram

Andra ungar i Lydias ålder kollar långa Disneyfilmer på löpande band känns det som. Lydia har inte sett en enda rakt igenom, även de gånger vi försökt låta henne se. Bland annat Wall-E och Horton (tror jag den hette). Däremot är hon helt såld på "In the Night Garden" eller "I drömmarnas trädgård" som serien fått heta på svenska. Det är ett program som många ettåringar gillar, har jag förstått. Också Lydia då. Men jag gillar det faktiskt också. Det är lugnt och gulligt och går strax före 18 på vardagar, precis lagom innan middagen. Så vi diggar Makka Pakka & Co här hemma. Nemo och de andra superstjärnorna får vänta.

Eddie, my man!

Och när man inte har något bättre för sig kan man alltid kolla på en Eddie Izzard-dvd. Att jag inte kommer ihåg att göra det oftare är ett mysterium. Karln är ett geni! I kväll kollade vi hela Dress to kill och jag mår genast mycket bättre. :)

Vem är du?

När folk anhåller om min vänskap på facebook och de antingen har bytt namn helt och hållet eller på annat sätt inte står mig så nära att jag utan tvekan vet vem personen är, och de inte förgyller sin profil med någon avslöjande bild av sig själv - hur ska jag då kunna svara att Ja, vi är vänner!??

Det har hänt förrut och nu igen. Jag vette fan vem personen är. Varför skickar man då inte med ett meddelande eller nåt, för det går ju. Tja, det är ju inte viktigt egentligen men ändå. Man vill ju inte verkar taskig liksom och bara ignorerar. .. om det nu faktiskt är någon man känner.

Vem är Maud?

Helomvändningen i Centerpartiet får mig återigen att fundera på den fråga som jag ställt mig så många gånger; om man vill förändra ett parti helt och hållet, om man till och med är beredd att ge upp några av partiets kärnfrågor - är man då verkligen i rätt parti?

Teckning Kjell Nilsson-Mäki

I betraktarens öga

Konversation med dottern igår kväll:
- Mamma, vad är det där?
- Det är en finne.
- Jaha. Tycker du om finnen?
- Nä inte speciellt.
- Nähä. Men jag tycker i alla fall om din finne.

Processorientera mera

Förlåt mig, men jag måste bara citera en del ut en platsannons där en organisation beskriver sig själv enligt nedan:

"...genomsyras av målstyrning på alla nivåer och vi arbetar successivt för att kvalitetssäkra och på sikt certifiera den verksamhet som bedrivs. Som ett led i detta, arbetar vi sedan 2005 med att processorientera vår verksamhet genom att definiera pågående processer, fastställa vilka krav som ställs på dessa, definiera mått, etablera mätmetoder och sätta tydliga och mätbara mål ur ett medborgarperspektiv."

Någon som vill gissa vad det gäller? En brandstation! Ja, jag vet att om man bryter ner texten och verkligen läser vad som står där (även om det är näst intill omöjligt) så är det nog inte så dumt. Men ändå, vem faan har formulerat detta? Visserligen söker de just en informatör. Hahaha, det är nog verkligen vad de behöver!

Semesterarbete

De två senaste dagarna har jag undervisar ettagluttare. Har jobbat med lågstadiebarn i flera år tidigare så åldern känner jag mig egentligen ganska van vid. Men den senaste tiden har jag ju fajtats med högstadieelever och hängt i högstadieskolor istället. På alla skolor snackas det om klasserna. Och om vissa elever. Så även på söta lilla lågstadieskolan där jag är just nu. "De är ju lite jobbiga mot vikarier" förklarade en i personalen när jag kom. När jag berättade för en annan lärare att jag tyckte måndagen hade varit kanon, replikerade hon "Jaha, det måste ha varit en bra dag.". "Oj, de prövar dig verkligen!" utbrast en resurslärare idag. Jag säger inte att de är helt snälla jämt. De sitter inte tysta som tända ljus och lyssnar på allt jag säger. Nej, en unge kröp t ex bakom en soffa tre gånger i dag. Tillslut var jag tvungen att flytta på soffan och dra fram honom för att få ut honom ut klassrummet när jag skulle stänga. Men ändå, allvarligt talat. Förförra veckan labbade jag t ex med ett gäng åttor som försökte sätta på gasen hela tiden och proppade igen inte ett, inte två, utan tre av de fyra avloppen i kemisalen med hushållspapper. En annan lektion piskade killarna varandra med meterlånga trälinjaler. På mattelektionen senare samma dag ställde stora delar av klassen om inte bara klassrummets klocka utan även alla sina egna klockor för att försöka få mig att sluta lektionen tjugo minuter tidigare (men jag gick inte på det! Ha!). Så när dessa lågstadielärare pratar om att vissa barn är bråkiga, eller sätter mig på prov, eller att klassen är en ovanligt bråkig klass, då vill jag bara le mot dem och berätta för dem vilka små gullungar de har att göra med. Att vara i lågstadieklass är som att vara på semester. På allvar. Dessutom vill killarna hålla mig i handen på väg till matsalen och tjejerna ritar teckningar till mig. Jag säger det igen - semester!

One upon a time

Har föresten inte hunnit berätta att vi hade helnattsbarnvakt med båda barnen för första gången i lördags! Lydia och Sally sov över hos min mamma och hennes man. Det var otroligt konstigt att sova hemma utan dem, speciellt eftersom att vi vanligen sover alla fyra i samma rum. Men kanske ännu konstigare var det att vakna utan dem och äta frukost bara jag och Jonas.

Läsa tidningen båda två, bara en sån sak. Sitta tillsammans uppslukade av varsin del, byta delar med varandra, fälla kommentarer om sånt man läser och läsa upp stycken för varandra högt. Sånt som vi ägnade varje morgon åt förrut men som jag nu nästan hade glömt bort.

I alla fall verkar övernattningen ha gått ganska bra även om min stackars mor knappt fick någon sömn och var ganska färdig dagen efter. Tror vi ska prova snart igen, så framför allt Lydia vänjer sig och inte dansar naken till klockan tolv nästa gång. ;)

Ska vi byta?

Någon som har erfarenhet av house swapping? Funderar på om det kan vara någonting att prova. Om man vågar. Bara att komma någon annanstans under några veckor. Kanske enda chansen för en fattig barnfamilj att komma utanför landets gränser. Annars ser jag fram emot att spendera större delen av kommande sommar i kolonistugan. Men en liten resa kunde ju vara kul..

Oviss framtid

Okej skärpning: Söndag kväll, i morgon är det måndag morgon. Arbetande kvinna - gå och lägg dig! Åh, om jag bara visste var, och om, jag ska jobba i morgon så kaaaaanske det skulle kännas lite mer motiverat.

Ingen partytjej just ikväll

Skulle ha gått på socialt samkväm idag. Såg fram emot det. Saknar det, känns som om det var länge sen jag umgicks med kompisar utan att jag haft åtminstonde någon ytterligare del av familjen med mig. Gick på lite party helt enkelt. Men jag pallar inte kände jag nu när jag skulle iväg ikväll. Har inte hämtat mig helt än och har inte hunnit vila så mycket idag. Har svag huvudvärk. Började må illa efter maten (åt mer än på flera dagar för att palla att dricka lite vin - se vilket bra effekt det hade!). Nu känner jag mest för att ligga i en liten hög och kanske gråta lite. Men jag får trösta mig med att min äldsta dotter är väldigt glad över att jag stannar. Och hoppas att det snart blir fler tillfällen att träffa härliga vänner.

Tack, mamma!

Idag måste jag passa på och tacka min mamma. Hon ställer upp något så otroligt mycket för mig och min lilla familj. Klart vi skulle klara oss utan henne, vi skulle ju vara tvungna, men jisses vad mycket lättare och trevligare vårt liv är på grund av henne. Hon passar Sally varje vecka så att jag kan träna på dagtid. Hon hämtar Lydia en dag i veckan på förskolan och går på dramalek med henne på eftermiddagen. Hon och hennes man hittar på aktiviteter med Lydia, är här med mig ibland på kvällen om Jonas är borta, barnvaktar, ställer upp, engagerar sig och finns som viktiga personer i mina barns liv, vilket jag tycker är så underbart. Jag har varit lite spysjuk i veckan och känner mig matt och svag. I går, när Jonas var hemma med Sally, sov jag mest hela tiden. I dag skulle Jonas jobba. Då kom min mamma hit klockan halv åtta på morgonen (Jonas går kl sju) och hjälpte till med barnen, lämnade Lydia på dagis, handlade åt mig på vägen hem medan jag låg och vilade med Sally. Sen tog hon Sally med sig hem så jag kunde vila en timme till innan jag hämtade Lydia. Lydia och jag kunde i lugn och ro ägna oss åt varandra hela eftermiddagen, vilket var jättehärligt. Sen hämtade Jonas Sally på vägen hem, lagom till middagen som jag och Lydia lagat tillsammans. Det var så skönt att få en extra dag att ta det lite lugnt och hämta kraft på. Tack så otroligt mycket, mamma. För idag och för alla andra dagar!

F-kassan

Jag får ungefär 800 kr i månaden från försäkringskassan för att vara hemma torsdagar och fredagar med Sally. Men de har i alla fall haft råd att designa om sina utbetalningskort, vilket glädjer mig mycket. Tack för det försäkringskassan! Allt den där myndigheten gör är fan som en spottloska i ansiktet.

Målar-Lydia

I dag kom Lydia hem med den här bilden från dagis. Den förestället mig, Jonas, lilla Sally (fast henne har jag tydligen bara fått med toppen av när jag fotade av bilden..) och henne själv. Dessutom har hon skrivit H, I, M, O, F, (något annat), L och E. Det är nya grejen nämligen - skriva bokstäver. Än så länge är L:n för det mesta upp och ner och E:na har hur många pinnar som helst, men ändå. Hon berättar mycket noga själv vilka bokstäver hon skrivit och vilka som är vem på bilderna hon ritar. Sen har hon börjat lägga till skägg, hår osv på sina gubbar.

Nya favoritgrejen är tydligen just att måla berättar de från dagis. Hon och andra barn sitter i "ateljén" och målar stileben. Dvs har en apelsin eller ett äpple framför sig och sen målar de av det. Det blir förvånandsvärt fina bilder faktiskt. Appropå roliga saker som barn säger så klämde hon ur sig härom morgonen, liggande på badrumsgolvet; "Nappen smakar lite utsökt." Hahaha, jag höll på att skratta ihjäl mig, fast att jag vet var hon fått just ordet utsökt ifrån. :)

Vuxenperspektiv

Idag har jag vickat på Jonas gamla högstadieskola. Skolan som han pratar om med skräck i rösten. Den där hemska högstadietiden i skolan där eleverna hade tagit över och det var djungelns lag som gällde. Skolan visade sig vara en idyllisk liten f-9 skola med ganska roliga elever, engagerad personal och trevliga lokaler mitt i en slottspark. Saker kan visst ändras en hel del på tjugofem år. Eller så ser världen bara vääääldigt annorlunda ut från ett vuxet perspektiv.

Ju större desto bättre

"Mikrobloggande är nya trenden." Tydligen. Strunt säger jag. Jag vill makroblogga!

Om denna veckas Let´s dance

Spridda kommentarer skriva under programmets gång:

Kitty, som jag såg fram emot att se i programmet, har verkligen inte blommat ut något vidare. Känner att det här kanske inte är hennes bästa arena. Ser henne nog hellre i sitt naturliga sammanhang.

Niklas Wahlgren däremot, som jag avskyr i barnprogramsammanhang, är nog en av mina nya favoriter. Jätteroligt att se honom dansa. Skönt också att slippa Mojje!

Jag är ledsen men Isabella (aka Blondinbella) kan tyvärr inte ens vicka på rumpan i takt. Och hon äger inget av den utstrålning som gör en person intressant i tv.

Carl Jan är väl lite av den pajas som programmet alltid kräver. Inte så att jag tycker han är en pajas annars, men han är inte direkt någon danskille.

Laila Bagge känns roligare än i början. Eller rättare sagt, hon är duktig så därför är det kul att se henne. Men jag kan inte påstå att jag känslomässigt hejar på henne.

Gillar faktiskt världens starkaste Magnus. Stora män som dels dansar och dessutom verkar så ödmjuka är ganska gulligt. Förstår att Tony blir förälskad (även om han inte är min typ).

George.. ja jag vill verkligen inte vara fördomsfull, men är det nog lite ändå - för en svart man som inte har någon taktkänsla..? (usch, jag skäms nästan för att jag skrev det).

Bettan är väl inte världens bästa dansös, men bara att det är hon gör att det är himla kul. Gillar hennes personlighet.

Morgan, haha, ja idag var verkligen Glitter-Morgan tillbaka även om det märktes att han inte var helt frisk. Heja Morgan!

Tycker faktiskt ganska bra om Maggan, och framför allt är hennes partner en av mina favoritproffs i programmet. Men håller med juryn om att hon känns liiiite för snäll.

Aro är inte rolig varken av eller på dansgolvet. Och inte kan han hålla takten heller.

Så, det var vad jag ville ha sagt, hehe.

Håller tummarna

Sally är snart sju månader och jag tycker det borde vara dax för henne att sluta äta på nätterna snart. Men hitills har det inte verkar vara på gång direkt. Men natten till idag sov Sally (utan att vakna för att matas alltså) från åtta på kvällen till halv fem på morgonen. Nu åt hon vid åtta ikväll igen och somnade någon halvtimme senare. Får se hur länge hon sover i natt..

När använde du BTB senast?

Jag gillar ungdomar och tycker att de är ganska intressanta. Det vill jag gärna berätta för er först. För jag har en känsla av att det kommer att bli en del inlägg framöver där det kanske inte kommer stå fullkomligt klart. Anledningen är att jag gillar ungdomar, jag är bara inte så förtjust i att vara deras lärare. I alla fall inte deras tillfälliga lärare. Och framför allt inte deras tillfälliga lärare som ska undervisa dem i saker som pH och cirkelns area som ju, i ärlighetens namn, inte direkt är det som intresserar ungdomar mest (vissa enstaka undantagna). Jag skulle däremot gärna prata med ungdomar om det som intresserar dem mest, typ sex och relationer. Men det jobbet har jag tyvärr inte.

I dagarna tre har jag nu varit på ett högstadium och haft två sexor och en åtta i kemi och matte. Det har varit helt okej; en del trevliga lektioner, en del jobbiga. I kemin har vi pratat just syror, baser och pH i alla tre klasserna. Under dessa dagar har jag inte en enda gång fått frågan "Varför ska vi kunna det här?" vilket jag är oändligt glad för. Jag har nämligen stått där i klassrummen och själv undrar "varför ska de kunna det här?" Jo, jag vet att det säkert står i läroplanen och kanske kan det delvis motiveras med någon form av allmänbildningskrav. Men ärligt talat, varför ska alla ungar i Sverige känna till indikatorn BTB? Kan något svara mig på det? När kommer de någonsin mer ha kontakt med den i livet (om de inte pluggar vidare naturvetenskap naturligtvis, men då kan de väl lära sig det då)?

Rusning

Jag går hemifrån fem i sju på morgonen. Det känns som om jag fortfarande sover. Kan inte minnas senast jag var på väg vid denna tid på morgonen. Måste ha varit för flera år sedan, troligen på väg på semester, på väg till ett tidigt plan. Kanske är detta en dröm? Ute är det mörkt och folktomt. Alla andra måtte sova. Det här är ju vansinne!

Men så viker jag runt hörnet och har ni sett - fullt med folk som redan är påklädda (liksom jag) och ute (liksom jag) och som skyndar i natten mot okända mål. Morgonrusningen. Jag vet inte vem som hittat på den, men jag hävdar fortfarande att detta är vansinne!

The temp

Det går okej som högstadielärare. Kände mig osäker hur mycket jag skulle komma ihåg men det känns ganska vant. Och tydligen trodde jag rätt angående tillgången på vikariat som Ma/NO-lärare. Jag är på samma ställe alla mina dagar denna vecka och vet redan var jag ska vara hela nästa arbetsvecka (jag jobbar ju bara mån-ons). Men jag är redan trött på allt tjafs högstadieungar håller på med . Och känner mig lättad över att det inte är jag som har det yttersta ansvaret för att försöka trycka in lite kunskap i de där strulpellarna. Hey, skyll inte på mig - jag är bara vikarien! Jag slänger ut ungar i korridoren, struntar blankt i om de har keps, släpper dem för tidigt och vägrar skrika mig hes om de vägrar lugna ner sig. Och då och då lyssnar faktiskt någon och ibland kan en riktig diskussion uppstå, t ex kring vad pH egentligen står för. Då är det kul. Men mesta tiden är det ju bara att härda ut.

Självklart råkade jag på klassen som lärarna pratar om... som den struliga. Det finns alltid en eller ibland flera såna. Tydligen kan denna vara riktigt elak. Efter den första lektionen frågade en annan lärare om det fanns något knep för att hantera just dem. För dig är det bara att överleva, svarade hon. Så ungefär där lägger jag ambitionsnivån. Jag har haft klassen tre gånger nu och det har inte gått att bedriva någon direkt undervisning, men de har i alla fall varit ganska snälla (alltså inte som i lydiga och lugna utan som i inte elaka), vilket jag nog får ta som ett bra betyg till mig. Men allvarligt talat, jag förstår inte hur min sambo kan göra detta jobb dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år och gilla det så himla mycket! Det är och förblir för mig en gåta. Jo, jag vet att jobbet blir rejält annorlunda när man är på ett och samma ställe och lär känna eleverna, men jag vill i ärlighetens namn inte lära känna dem och behöva vara den som tar ansvar för dem. Jag vill bara vara vikarien som håller ut i några dagar, och sen drar vidare mot nya mål.

Rörd inte skakad

Det är mycket som känns ganska tungt just nu, helt klart. Jag märker att minsta lilla motgång eller negativa sak gör mig rätt ledsen. Nära till tårar i ögonen hela dagen. Längtar efter mina barn konstant då det känns som om känslan av att ha dem nära mig är det enda som är riktigt bra. Fast jag gråter stilla mot Lydias hår också, för att jag blir så rörd av att ha henne i min famn. Stilla så att hon inget ska märka. Lättrörd som sagt. Hoppas det snart går över.

Julafton varje dag

Lydia fick en kalender i julklapp av min syster Åsa. En sån där klassisk där man drar av en lapp varje dag. Nu är det första Lydia säger varje morgon: "Ska vi ta åttan nu?" (om det var den åttonde dagen innan, alltså). Dessutom frågar hon, ibland flera gånger om dagen, om hon får ta bort den aktuella siffran. Nu är vi ju inne på siffror som hon har lite svårt för. Hon kan räkna till sexton, men förstår inte att det är en etta och en sexa ihop. Men vi provar oss fram dag för dag. Lydia säger helt enkelt "ettan och sexan". Vilken underbar present den visade sig vara, den håller oss engagerade varje dag. :)

Är du med i partiet?

Funder lite över det här med kd-ledningens petning av Lennart Sacrédus, som uppenbarligen inte stämmer överens med deras syn på vad kristdemokraterna står för. Och det kan man ju förstå, för hans åsikter står ju på många sätt långt från partiets officiella hållning i ett antal frågor. Funderingar uppkommer dock när Sacrédus tydligen vid flera tillfällen blivit inkryssad, vunnit provval m.m. Uppenbarligen finns det en hel del kristdemokrater som tycker som honom och vill att just han för deras talan. Om han nu står för så annorlunda åsikter än Göran Hägglund får det mig att undra om han verkligen är kristdemokrat. Eller en ännu mer provocerande fråga kanske är om Göran Hägglund verkligen är kristdemokrat. Jag menar, hur långt kan man styra ett parti åt det håll man själv tycker fast ändå anse att man fortfarande tillhör samma parti? Om en majoritet i ens parti tycker annorlunda kan man då verkligen anses ha mandat att leda just det partiet? Var går gränsen när man kanske borde se över sin partitillhörighet? Jag tycker generellt att det är underligt att folk byter parti så sällan när partierna genomgår så stora förändringar emellanåt. Om och man nu inte hittar "sitt" parti men ändå är väldigt engagerad politiskt vore det då inte mer naturligt att antingen starta ett nytt parti eller att verka för sina hjärtefrågor utanför partigränserna?

Kristdemokraterna, liksom flera andra, verkar ju ha uppenbara problem med en falang som står för partiets "nya" linje och ofta drivs officiellt och en falang som är mer konservativa och vill hålla kvar vid vissa ställningstaganden som partitoppet försöker jobba sig bort från. Se bara på den ständigt pågående konflikten inom vänsterpartiet. Så ska de då verkligen verka inom samma parti, är min fråga. Bara för att man är kristen
måste man vara kristdemokrat då? Självklart inte.

Kemilärare

Tack för allt pepp. Men nu får det vara slut på allt depp. :) Nåja, jag orkar inte tänka på det just nu i alla fall. Önskar jag kunde gå i ide ett tag, men det kan jag inte. Kollar på Let´s dance istället och drömmer mig bort. Fast det funkar dåligt. Skulle behöva en drink, men är lite för trött fysiskt för att dricka när Sally är förkyld också. Det betyder dålig sömn på nätterna och då klarar jag inte av att ha alkohol i kroppen, inte ens lite. Jag är så jäkla lättpåverkad.

Men på måndag ska jag ha sexor och sjuor i kemi. Bara en sån sak. Hoppas något kommer tillbaka till mig när jag väl står där. Just nu kommer jag inte ihåg ett dugg av hur ungar i den åldern är. Men kemin kommer jag ihåg som tur är.

Att förlora det man aldrig haft

Nu ska berätta om en sak som jag inte har skrivit om tidigare. Eftersom det var en dröm så skör så skör och jag var rädd att den var för bra för att vara sann. Vilket också visade sig vara fallet. Men jag hade sökt ett jobb. Mer eller mindre mitt drömjobb, faktiskt. Jag suktade efter det där jobbet redan när jag var på UR och plötsligt ska hon som har tjänsten bli mamma igen nu i vår. Hon skickade själv annonsen för vikariatet till mig. Ett års vikariat på min drömtjänst - i ett arbetslag som jag längtat tillbaka till ända sedan jag slutade i våras! Jag var på intervju i mellandagarna och har våndats sen dess. Idag fick jag reda på att jag inte fått tjänsten. Och jag blev så otroligt ledsen. Även om jag inte vågat tro det så har jag liksom ändå trott det. Jag har aldrig i hela mitt liv blivit så ledsen över att inte få ett jobb. Men nu är drömmen då ändå över och på något underligt sätt känns det som om något fel har begåtts. Fast jag vet inte vem jag ska berätta det för så att felet kan åtgärdas. Fel bara. Något blev fel.

Min före detta projektledare hörde av sig efteråt och sa att hon också var förvånad. Och att hon tyckte det var synd - hon hade trott att jobbet mer eller mindre var mitt. Vilket gör att det känns ännu värre. Fast samtidigt bättre, för då vet jag att hon i alla fall gärna hade sett mig tillbaka. De hade bara annonsen ute i tio dagar men fick in 48 ansökningar varav de flesta hade högre formella kvalifikationer än jag. Det jag hade var att jag hade erfarenhet från just den arbetsplatsen och kände till just det husets rutiner. Och längtade tillbaka till just de människorna, naturligtvis. Men det räckte inte i konkurrensen.

Januari är inte min bästa månad och jag hade verkligen behövt lite medgång just nu. Men det finns nog många där ute med mig som behöver det utan att få det. Kanske är det förmätet, men det känns som om jag slungades tillbaka in i en deprimerande "vad ska jag göra med mitt liv"-känsla. Känner mig så trött, så trött. På att allt ska vara en sån jäkla kamp. Jag är inte mycket till kämpe just nu. I alla fall vill jag inte vara det. Och vart jag än vrider mig hamnar jag tillbaka i en verklighet som säger mig att det alltid finns jobb som Ma/NO-lärare. Och det är klart jag ska jobba som det, jag behöver ju försörja mina barn. (Startar redan nu på måndag faktiskt.) Det kanske tom blir trevligt att göra det ett tag igen. Men jag har provat lärarsvängen några vändor förut och jag vet att det inte är det jag vill göra. Varje gång jag jobbar som lärare kommer jag fram till att det inte är det jag vill göra. Och nu är jag där igen.

Och så skäms jag. För att jag har mage att känna mig så ledsen för ett jobb. När jag har två underbara ungar, en underbar man, ett bra boende, mat för dagen etc etc. Får man vara så fåfäng att man suktar efter mer? Men vad kan jag göra. Jag gråter över detta, kan inte hjälpa det. Det kommer ta tid att ta mig förbi. Känna annorlunda än att det var det där jobbet jag skulle ha. Någon annan har det redan. Så ser det ut. Måste få syn på den bilden och inse att det är den som är sann. Inte drömmen jag drömde. Fast jag vill inte att det ska vara över! Fan fan fan!

Ensam kvinna åker buss

Köpte mitt första åkkort sedan i maj 2008 igår. Bara en sån sak. Det innebär att jag räknar med att åka buss även utan barnvagn framöver. Till min förvåning har de helt bytt system och jag fick ett grönt flashigt kort som blippar på bussen istället för en vanlig gammal magnetremsa. Det dåliga med det är ju att det inte går att gå på bak på blåa bussarna utan man måste ta sig förbi någon av blippstationerna.

Det är faktiskt bra mycket roligare att umgås med mina barn dessa dagar när jag är borta under dagtid och blir glad av att komma hem och träffa dem. Var redigt trött på alla sjukdagar (först i två veckor precis innan jul och sen hela jullovet hemma allihopa tillsammans och sen sjukvecka efter jul också.) och allt hemmahäng nu. Att vara föräldrarledig med Sally två dagar i veckan kommer kanske bli riktigt skönt nu när jag får kombinera det med annat.

Oöverstigligt hinder

Jag tror inte ens jag kan se ett program som heter Lipstick Jungle. Hur kan man döpa något till det, ens en bok? Men jag behöver ju inte se det heller. Haha, lucky me! :D

Glitter-Morgan

Och så måste jag ju bara säga något om Let´s Dancepremiären igår. Men årets uppställning känns sådär, måste jag säga. Inte så många jag är spänd på att följa. Men å andra sidan brukar det alltid vara ett par som växer med tiden och som jag börjar gilla efter hand. Kan bara inte riktigt haja vilka det skulle vara i år, men den som lever får se.

Kitty trodde jag skulle bli kul, men hon verkar tyvärr vara för ung för att kunna bjuda på sig själv och gå utanför sin vanliga roll, vilket enligt min mening är lite poängen med det hela. Annars ser jag gärna Kitty i hennes vanliga yrkesroll, där jag tycker hon gör ett bra jobb, men inte i LD. Laila Bagge, som jag aldrig hade sett tidigare och inte visste vem hon var innan igår, verkar vara världens tråkigaste person. Tyvärr verkar hon ju vara duktig, så jag hoppas verkligen att hon växer med tiden om hon tänker bli kvar länge. Den enda som jag verkligen gillade var Morgan Alling. Han var helt underbart! Kanske lite åt prinskorv stoppad i ett glitterfodral- hållet, men det förlåter jag honom så gärna. Fan, någon som dansar så där bra och har en sån härlig personlighet får gärna vara lite korvlik. Där har ni min stora favorit så här långt. Hoppas han håller i längden.

Sjuka drömmar

Det är nog influensan som drabbat familjen även om vi inte riktigt fattat det. Vi är inte så vana vid att ha influensa varken jag eller Jonas. Men nu var jag febersjuk hela veckan och är fortfarande utmattad i kroppen och nu är Lydia rejält sänk i feber och hosta. Vi misstänker att Sally inte heller känner sig på topp för hon är snorig och bra grinig även om vi inte märkt någon feber (än). Men, då slipper vi ju vänta att den ska slå till i februari..

Så vi ägnar dagarna åt att äta apelsinglass (eftersom den är gul och gul är Lydias favoritfärg), ligga i sängen och läsa böcker eller sova, lägga golvpussel och titta på julklappen från farmor och farfar - Fem myror är fler än fyra elefanter. Så här skulle vi kunna hålla på ett tag känns det som. Bara vi fick vara hemma alla fyra och inte hade någonting annat vi var tvungna att göra. Drömma går ju.

Mer säker än någonsin

Hej och hå, jorå, den mesta röklukten gick bort. I alla fall på våra grejor (var ju väldigt lite lukt inne i själva lägenheten). Trapphuset stinker fortfarande så jag ringde värden idag och sa att de nog måste börja fundera på att göra lite mer än att öppna fönstrena. Jonas och jag bråkar lite om vad man bör göra, springa ut eller stanna kvar i lägenheten, om något liknanden händer igen. Jag får panik bara vid tanken på att stanna i lägenheten även om någon kanske skulle säga att det är bättre (om röken t ex hade varit ännu tjockare än den var). Men det är klart, skulle det verka helt galet att ge sig ut i trapphuset skulle man ju vara tvungen att stanna kvar och försöka vänta på hjälp, men tanken skrämmer mig något oerhört. Hade vi inte gett oss ut hade vi ju inte ens fått veta hur allvarligt (eller i detta fall inte så allvarligt) det hela var.

Flytta längre ner. Det är min enda lösning. Känns viktigare än någonsin. Igår kväll började jag gråta för jag fick en massa fantasier kring brand när jag skulle försöka sova. "Du kanske borde prata med någon." säger Jonas. Jag kanske borde få lite hjälp i min strävan att flytta, säger jag.

Det brann inatt

Inatt brann det i vårat hus. Jag vaknade vid halvtvåtiden av att någon plingade som en galning på våran dörr. Jag väckte Jonas och bad honom gå och kolla. När han öppnade dörren var hela trapphuset rökfyllt. Vi drog snabbt på oss skor och jacka och tog varsin unge i täckena och sen gick vi. Sex trappor ner. En bit ner blev röken tjockar men vi skyndade oss förbi med filtar över ungarnas ansikten och kom längre ner där röken blev tunnare igen. En granne kom springande och sa att det var i sopnedkastet det brann, vilket gjorde oss lite lugnare. Väl ute på gatan började grannarna samlas. Vi lyckades få upp dörren till en närliggande port och satte oss där och väntade. Brandmännen gav oss uppdateringar, det var soprummet som brann längst ner i huset, och sa till oss att sitta kvar där vi satt. De frågade om någon fått i sig mycket rök, men ingen av barnen hostade. En sjukvårdare skulle komma förbi med syrgas för säkerhets skull sa de, men det kom aldrig någon. Men ingen av oss hostade, så det var nog okej ändå. Efter ett tag kom de och sa att branden nu var släckt och att de höll på och körde fläktar i trapphuset för att få ut röken. Lydias initiala rädsla gav snart vika för nyfikenhet. Hon vill prata med alla brandmännen och poliserna. Efter ytterligare en stund fick vi gå tillbaka in. Det luktade fortfarande en del, även inne i lägenheten, men vi försöker tvätta saker idag och fönstrena i alla rum utom sovrummet har stått öppna i natt.

Väl tuillbaka inne fick båda barnen flaska och vi försökte somna om men det tog ett bra tag. Jag, Lydia och Jonas somnade nog inte förrän vid femtiden. Nu känns det nästan som det hela var en dröm. Men jag som är så rädd för bränder för mig känns det som ett tecken - vi måste flytta längre ner. Man måste bo så man i värsta fall kan ta sig ut genom fönstrena. Tänk om det hade brunnit i någon lägenhet längre ner och röken hade varit så tjock så vi inte hade kunnat ta oss igenom...

Snurrig

Nu är det jag som fått feber. Ingen annan i familjen verkar dålig. Snurrig i huvudet, sitter här på köksgolvet med Sally och orkar inte ta mig för någonting. Lydia och Jonas är på väg hem från barnkalas. Usch, jag hatar att känna mig så här kraftlös. Vet inte ens om febern har gått över eller inte, men pallar inte att äta. Kan vara därför jag är yr. Ska göra lite te..

1/2 år idag

Precis idag blev Sally 6 månader. Halva året. Oj, vad fort det har gått. Hon rullar som en tok nu och vill nog hemskt gärna kunna förflytta sig själv. Lydia blir bara mer och mer poppis och Sally följer henne med blicken var hon än befinner sig i rummet. Hon äter fortfarande på nätterna, fast sover ganska bra däremellan. Gröt, banan och annat matnyttigt gillar hon nog, men eftersom vi varit så dåliga på att träna henne att äta annat än ur flaska har hon inte riktigt greppat tekniken än. Om något verkligen hamnar i magen vette gudarna. När hon inte har något bättre för sig, som att suga på sina egna händer, någon annans händer eller någon leksak , så gungar hon gärna med huvudet och sjunger. Lite som Stevie Wonder kan man säga. Aaaaaaaaaah aaaaaaah oooooooooooh.

Bokslut

Okej, kanske skulle man göra en schysst lista över 2008, men det tar för lång tid. Timmen är sen. Så jag sammanfattar året i lite korta ordalag istället. Den bestående känslan av år 2008 är att det var ett ganska tungt år för många. Många skiljsmässor, dödsfall, uppsägningar och annat jobbigt har drabbat personer i min omgivning. Men för mig personligen har det inte varit så förutom att farmor dog under hösten. Om jag lite snabbt försöker komma ihåg detta år så är det tre saker jag kommer att tänka på:

1. UR - Första delen av året jobbade jag på UR, som är en helt underbar arbetsplats, så det var en verkligt rolig start på det hela.

2. Kolonistugan - Vi köpte stugan, som visserligen visade sig vara ett större projekt än vi kanske räknade med, men som jag vet i långa loppet kommer att generera enorm glädje. Ja, gör det redan nu. Jag är fast övertygad om att det var ett mycket bra beslut att köpa den och jag ser fram emot att få fortsätta på det äventyret till våren.

men framför allt, naturligtvis
3. Sally! - sen, mitt i sommaren, kom Sally - trollunge nummer två. Det känns helt galet fantastiskt! Att Sally nu är här, i kombination med den superhäftiga resa det är att följa med i Lydias fortsatta utveckling är absolut årets bästa på alla plan.

Mitt 2008 var ett ganska bra år så här på det stora hela. Jag avslutar med ett av mina favvokort från året. På mig, för en gångs skull, och inte på mina barn (nåja, lite barn kanske, men bara bakifrån). Taget i närheten av stugan. Så där fick jag nästan med både lite punkt 2 och punkt 3 på listan. :)

Tack och god natt, 2008!

Vill bara dela med mig av min nyårsnatt; På tolvslaget stod jag och bytte bajsblöja! Men jag är inte alls sur för det. Så här gick det till:
Vi var på supermysig middag hos goda vänner på Stora Essingen, lagom mycket hallaballo med sex vuxna och fem barn. Redan innan hade vi funderat på om vi skulle stanna över tolvslaget eller inte och bestämt oss för att lämna beslutet öppet. Väl där, efter många härliga timmar i sällskap och med en snart av trötthet havererande Lydia och utsikten att ta sig hem med två småbarn och dubbelvagnen via flera olika bussar mitt i raketregn och partysällskap som börjat röra på sig efter tovlslaget så bestämde vi oss tillslut för att ta oss hem innan. När vi vid halv tolv kom innanför dörrarna var jag och Jonas mitt i en intressant diskussion (inget bråk eller så utan faktiskt en riktigt trevlig och intressant diskussion) och eftersom båda barnen sov i vagnen fortsatte vi prata på ett tag. Så småningom började dock barnen röra på sig och väcka varandra i vagnen. Jonas tog in Lydia i sovrummet och jag tog Sally till badrummet för att äntligen byta det bajs som hon producerat på bussen redan innan hon somnade. Jag stod där och pulade med en nyvaken bebis på skötbordet och tittade förstrött ut genom badrumsfönstret när jag plötsligt ser att fyrverkerierna utanför intensifieras ganska rejält. "Det kan väl inte vara så att klockan är tolv?!" ropar jag till Jonas. Tystnad ett tag, sen ropar han till svar "Jo, jag är rädd för det."

Tja, så gick det till. Och det var helt okej. Jag smög in till en halvsovande Lydia och pussade henne på kinden och önskade gott nytt år. Sen satt jag och Sally och kollade på fyrverkerierna i kökssoffan med Jonas gjorde te. En mycket trevlig avslutning på en mycket trevlig dag. :)