R.I.P.

Bilden är lånad från Olof Palmes minnesfond.

Nu åker vi

Tidig planspaning på Arlanda. Snart går vi ombord.

Anna Järvinen & Annika Norlin - För varje hjärtslag

Himmel vilken version! En blivande klassiker.

Trött

Troligen borde vi packa. På söndag morgon åker vi. Men vi orkar inte. Inte än. Vi har i alla fall tvättat. Nu är det bara en vanlig trött torsdagskväll. Snart sova.

Talande om alkoholens påverkan

Google

Tänkte goggla efter diagnoser på nätet, för att läsa lite om en elev jag har. Istället plockar underbara google fram "diagnos hjärntumör" och genast får jag för mig att det är ett tecken. Vilket för övrigt får mig att minnas att de där dumsnutarna på vårdcentralen inte hört av sig "efter ungefär en vecka" som de lovade. Nu måste jag ringa upp och fråga vad som pågår helt enkelt. Hur är det nu man säger: "Man måste vara frisk för att orka vara sjuk."

Karneval!

Får precis veta att det är karneval på Teneriffa nästan precis nu. Det drar igång på allvar veckan efter vi är där, men tydligen har det redan småstartat. Hoppas vi får se något av det när vi åker dit på söndag.

Premiärflätor

En tvååring i sina första flätor. Helt hopplöst gulligt, vilket kan behövas i dessa trotstider.

Fringe

Nu är i alla fall luggen på plats!

Rätten

Såg ett program på tv som handlade om abort. Eller rättare sagt om ett rättsfall kring en minderårig tjej som ville göra abort. Programmet var visserligen amerikanskt, men även de som var pro-abort pratade mycket om att gjorda aborter förföljde och "tyngde" dem resten av livet, även om de inte direkt ångrade ingreppet. Men ändå. Det fanns kvar.

Det fick mig att tänka på något jag inte så ofta tänker på, nämligen min egen abort. Jag var 18 och gick i gymnasiet när jag gjorde den. Jag tror inte att det finns en enda cell i min kropp som ångrar det beslutet. Det hade varit hemskt för mig att föda ett barn då. Jag ville absolut inte ha det. Jag hade många år kvar innan jag kände mig redo att bli mamma. Dessutom tror jag inte heller att den dåvarande "pappan", som var en av mina klasskamrater, var mogen nog att ta på sig det ansvaret heller. Jag menar, det är klart att vi hade "klarat det". Vi hade tvingats växa med uppgiften, så klart. Barnet hade säkert blivit älskat och vi hade fått tokmycket hjälp av alla våra föräldrar, säkert. Hade vårt förhållande hållit? Troligen inte, men även det hade ju fått funka.

Men, jag är uppriktigt glad att jag inte var tvungen att växa upp på det sättet där och då. Jag är uppriktigt glad över att jag fick många många fler år oansvarighet och barndom på mig innan jag själv blev mamma. Jag är uppriktigt glad att jag inte behöver hålla kontakt med en kille som jag råkade bli kär i när jag var 17 år gammal bara för att vi har ett barn ihop. Jag är uppriktigt tacksam för att det var tillåtet för mig att göra den där aborten och att jag inte behövde ta någon till domstol för att få den rätten.