En tjuvs bekännelse

Idag har jag snattat för första gång i mitt liv! Just de klementiner som ni ser på bilden.

Så här gick det till: Jag gick in på Konsum och la några klementiner i en genomskinlig påse (samma som på bilden) och gick vidare i affären med påsen hängande på armen. Strax efteråt gick jag och betala min enda vara - som inte var klementinerna. Jag tror tom att jag stoppade i mynt med samma hand som påsen hängde på. Ingen reaktion från vare sig mig eller kassören. Fridsamt strosa jag vidare tillbaka till jobbet och upptäckte inte förrän i hissen vad som hängde på min arm! Då orkade jag faktiskt inte gå tillbaka.

Idag halvvägs till dagis skulle "Voffen" plötsligt ha vantar på sig, precis som Lydia. Ett par extravantar låg och drällde i vagnen och räddade morgonen. I tio meter. Sen skulle "Voffen" plötsligt ha mössa också. Mötta! Mötta! ropade Lydia och inga ursäkter godtogs. I väskan hittade jag till slut en vristvärmare som fick fungera som mössa. Dagen räddad. Frid och fröjd.

Dagistävling

Visst är det lite märkligt att Lydia kommer till dagis vid tjugo över åtta och för det mesta är första barn på plats! Dagistävlingen, kallar min kollega det för. Vem vinner kampen om att ha sitt barn kortast på dagis?

Jag samlar på kvinnor som jag beundrar för olika saker. Jag märkte för några år sedan att jag hade en väldig brist på kvinnliga idoler och förebilder, så den senaste tiden har jag mer eller mindre medvetet börjar samla på dem. Anstränger mig för att komma ihåg när jag kommer på någon och lägger den till min lista.

Nu ska jag inte dra den listan just nu, men en av de kvinnor jag respekterar och beundrar och vars krönikor i DN jag alltid läser med stor tillfredsställelse är Nina Björk. Dagens krönika handlade om hennes känslorna inför att låta dottern börja i en första klass där skriftliga omdömen ska sättas på barnen redan från första året.

Och det är precis där hennes styrka ligger, tycker jag. Hon gör det politiska till privat. Och tvärt om. För vad är väl politik om inte var dags och var familjs angelägenheter? Det är ju i botten oss det handlar om.

Tyvärr går det inte att länka till dagens krönika på dn.se eller så är det bara jag som är ointelligent - jag hittar den inte ens. Kanske kan åtgärda det under morgondagen, för er som inte har tidningen.

Obs! Bild lånad från dn.se

ps. jag har inte läst Under det rosa täcket, men funderar starkt på att göra det.

Boklördag

När jag satt och redigerade härom dagen satt redigeraren och pratade om musik hela tiden. Han spelar själv i tre band och musik är uppenbarligen hans stora intresse. Mellan varven plockade han fram olika nya svenska band på myspace.com som han spelade upp för mig. Sen suckade han bedrövat och uttryckte sin sorg över att det fanns så mycket bra musik så att han aldrig skulle hinna lyssna på allt.

Jag har tänkt så några gånger om teater men framför allt tänker jag ständigt och jämt så om litteratur. Inte har det blivit bättre nu när DN har börjat med bokspecial på lördagarna. Jag tycker det är skitkul att läsa om böcker och få lust att läsa böckerna - men när ska jag hinna läsa själva böckerna? Tänk vad mycket fantastisk litteratur jag kommer att missa i livet även om jag skulle ägna all min lediga tid åt att läsa. Det går liksom inte.

Sanningen eller?

Utmanad av Hanna att berätta sju sanningar om mig själv. Vet knappt vad en sanning är och i vilket fall blir det ju alltid relativt. (Kanske vore bättre att låta någon annan berätta sju "sanningar" om en.. hehe.) Nåväl, här kommer lite om mig i alla fall. Håll till godo:


1. Jag har otroligt låg humor. Jag försöker hålla den i skick och lägger mig ofta på en mer normal nivå, för att folk inte ska bli skrämda, men i mitt huvud pågår någonting helt annat.. hahaha. Dessvärre har jag några gånger tidigare i livet sårat folk utan att riktigt förstå det, men jag är mer medveten nu och håller mig på mattan.

2. Jag är lite av en arbetsnarkoman på det vis att jag har svårt att hålla en schysst nivå. Jag jobbar lätt ihjäl mig och tar på mig alldeles för mycket eller så går jag in i perioder då jag är närmast arbetsskygg. Sällan ligger jag på en bra nivå. Jag kan inte hantera ett jobb, helt enkelt ;-)

3. Jag ångrar delvis de yrkes- och studieval jag gjort i livet. Hade jag haft lite mer mod som ung så hade jag kanske vågat satsa lite hårdare på något av det som faktiskt lockade mig istället för att oftast göra det som jag hade mest lätt för.

4. Ibland drömmer jag om att ge upp hela storstadslivet och flytta till någon liten håla, eller nja, i alla fall till en mindre stad. Men samtidigt får jag panik när jag tänker på det.

5. En av de mest fantastiska sakerna här i livet är att få somna - och somna om. Jag älskar det så mycket att jag är beredd att offra ganska mycket vakentid för känslan av att få slumra in.

6. Jag drömmer ganska ofta om att sitta i en position där jag kan anställa folk. Mycket för att det finns så många härliga människor som jag önskar att jag kunde ge en chans. Men också för att jag skulle gilla att samla bra människor runt omkring mig. Lite ironiskt kanske med tanke på att jag sällan har ett jobb själv, men drömma går ju.

7. Jag är ganska pryd. Tycker inte om att valsa runt naken i lägenheten eller bada nakenbad i diverse sjöar. Jag vill sova med kläder på, är helst själv på toaletten och gillar inte ens att sminka mig inför folk. Däremot stör det mig inte om andra valsar..

Långsamma timmar

Vad gör man hemma med en fortfarande snorig unge men som inte är så sjuk att hon är det minsta hängig egentligen? Vi vaknade halv sju i morse. Nu är klockan halv tio. Vi har redan ätit frukost, byggt med klossar, dansat med sjalar, sjungit igenom vår repertoar, läst böcker. Jag föreslog att vi skulle ta ett bad tillsammans med det vill hon inte. En hel timme tills det är dags att fixa lunch... Vad ska man hitta på med alla timmar som går så långsamt?

Ännu mera snoris

Tack för alla peppande ord om gårdagens inlägg. Men vi fick backning av dagis. Snoret rann i floder när mormor hämtade och idag är hon faktiskt värre än i måndags. Så det är hemma som gäller. Hon kan knappt sova för hon hostar så och vaknade minst en gång i timmen i natt för att hon inte kunde andas och var täppt. Så här förkyld har hon nästan aldrig varit. Men men, det kunde vi ju inte veta i tisdags morse..

Bad mom

Inte alls en bra morgon. Tisdagar alltid stressigt. Igår var Lydia hemma från dagis men pigg som en lärka och inte ens speciellt snuvig vad det verkade mot slutet av dagen. Alltså togs beslutet att hon skulle till dagis idag. Jonas tar ofrivillig sovmorgon och hinner inte plocka upp henne ur sängen. Jag hinner knappt få i mig någon frukost och när Lydia kommer upp verkar hon mycket mer sjuk än igår. Hon nyser konstant, snoret rinner och hon hostar.

Jag kan verkligen inte stanna hemma idag. Det sa jag till Jonas redan igår när vi diskuterade om hon skulle vara hemma en dag till eller inte. Tisdagens redaktionsmöte kan jag väl skippa om det kniper, men idag var dessutom sista dagen på ljudredigeringen. Har redan missat en dag och bara jag på plats som kan godkänna de färdiga resultatet eftersom producenten är hemma och skolar in barn på dagis (De börjar sändas på torsdag förresten - i Cirkuskiosken).

Så, Lydia till dagis. Kollar i tidningen, vädret ser ut att vara ungefär som de senaste dagarna. Jag kan inte hitta min mössa, men jag klarar mig nog. Dessutom brukar den ofta ligga i väskan, så smått stressad chansar jag på det och rusar iväg innan Lydias näsa börjar rinna igen. Varför tittar jag inte ut genom fönstret i stället?! Väl utanför porten inser jag att det är hagelstorm. Mina öron mår inte bra.

På dagis är det lämning ute. Och jag vill verkligen inte lämna min snoriga trötta unge ute i halvmörkret och blåsten. Dessutom har jag redigt dåligt samvete för att jag släpat dit henne överhuvudtaget. Hon borde få sova. Hon borde få vara inomhus minst en dag till. Det värker i samvetstarmen. Men jag bestämmer mig för att så här är det nu. Det kanske inte är roligt, men så är livet just idag.

Det enda som underlättar är att Lydia har längtat så sjukt mycket efter dagis att hon inte ens bryr sig om att jag går. Tre dagar hemma (lör-mån) är på tok för mycket, verkar hon tycka. Och är hon glad så är jag glad. Jag hoppas att hon piggnar till av ren glädje (för sin egen skull) och att dagisfröknarna inte är arga på mig för att jag lämnar en snoris till dem. Dessutom kommer mormor och hämtar tidigt.

Tusan vad det blåser!! Kul. Det skakar i fönstrena. Synd att det regnar också - det gör det hela lite mindre njutbart. Men det gör ju inte så mycket om man håller sig inne. Ikväll är en bra kväll att vara tråkig soffpotatis med andra ord. :-D

Prinsessor

Efter blott fem timmars inspelning med två fyraåriga småtjejer som spelar praktiska prinsessor (dvs prinsessor som experimenterar och kan en massa bra tekniska knep) är jag helt slut i huvudet. Ovan bild på deras tjusiga guldkronor och del av en av klänningarna. Tror det blir fint som tusan, men allvarligt talat, ni som har fyraåringar - är de så här himla flamsiga och tvärtemotiga och bara sätter sig ner plötsligt och vägrar stå för att den ena ska gå framför den andra och så vidare? Känns som om hela dagen har gått åt till att medla, mellan två bästisar! Allt ska vara på millimetern rättvist och de klarar bara av att hålla koncentrationen ungefär en minut i taget. Det är tur att inspelningsdagarna ligger lite utspridda, tror varken vi eller de hade klarat att fortsätta i morgon..

Obegripligt

Saker som jag bara inte förstår här i livet. Det finns en del smått och gott. Inte var kommer vi ifrån och sånt utan mera oförklarliga vardagsfenomen. Som hur kommer det sig att de billigaste barnkläderna alltid har tryck på sig? Kan det vara så att det är billigare att göra kläder med tryck än helt enfärgade?! Det verka ju helt galet.

Samma sak med påslakan - det är skitsvårt att hitta enfärgade. De finns mest i lite dyrare affärer. Är det verkligen billigare med ett mönstrat tyg än ett enfärgat? Och varför har aldrig de billigare påslakanen några hål uppe vid hörnen där man kan hålla i täcket så det inte rinner ut? Är det verkligen så himla mycket dyrare att göra två hål?

Och sen en annan konstig sak - vem är det som inte rengör toaletten efter sig (när det behövs) på alla arbetsplatser och ibland hemma hos folk? Okej för att en del, fast det inte heller är okej egentligen tycker jag, struntar i det på varuhus och liknande allmäna platser. Men hemma hos någon? Eller på en arbetsplats med ändå ett begränsat klientel - vad är det för puckon? Klara man inte av sig egen skit, eller vad handlar det om?

Föräldrarkooperativet del 2

Men i ärlighetens namn så vill jag bara säga att vi är sjukt nöjda med själva dagis-biten av dagiset. Personalen är kanon med barnen, det är små avdelningar, hemlagad mat (när kokerskan är frisk vill säga), väldigt mycket dans (bland annat med sjalar till indisk musik), sång, målning, rytmik, trummor m.m Och som sagt, ett aktivt arbete med jämställdhetsfrågor. Lydia verkar trivas otroligt bra och pratar hela tiden om alla barnen och personalen. Så det ska väldigt mycket till för att vi skulle byta. Vi får anpassa oss helt enkelt. Känns bara som om det kanske kommer ta ett litet tag..

Föräldrarkooperativet

Oj då, nu visar sig föräldrarkooperativet från sin rätta sida. Några veckors lugn fick vi. Idag ringer de Jonas på jobbet och vill värva oss till någon ansvarsuppgift (alltså förrutom de obligatoriska). De som finns tillgängliga är bland annat assisterande städansvarig, sekreterare och - ordförande (!). Men men, jag gillar ju förtroendeuppdrag så jag hänger säkert på nåt (dock känns inte ordförande aktuellt första året..).

Vad som oroar mig mer är att jag klockan halv tio på kvällen slår på min mejl, vilket kanske inte alls är säkert att jag gör på kvällen, och ser att Lydia ska ha matsäck med sig i morgon! I morgon!! I en märkt matlåda. Vi äger ingen matlåda! Vad hade hänt om vi inte hade sett detta mejl? Orsaken är visserligen att kockerskan är sjuk, men ändå. Jag är lite chockad. Undra vad vi har gett oss in på.

The only way is up, baby

Nä, upp ur det här depphålet nu! Måste skriva något bara för att ha skrivit något efter det senaste tårögda inlägget. Känns lite bättre idag i alla fall och nu är det ju snart helg. Ska se till att få lite tid med min älskade sambo, om inte annat så bara för att prata lite. Prata om något annat än vad vi ska äta till middag och var Lydias vantar ligger, typ.

En liten skvätt

Jag känner mig så omåttligt ledsen. Jag vet inte riktigt varför. Får hålla mig från att börja lipa på jobbet. Kanske är det vintern som håller på att hinna ikapp mig. Det känns som om det aldrig finns någon tid till paus, tid till vila, tid till att gråta en liten skvätt.

Dessutom tycker jag vissa dagar att det är jobbigt att befinna mig på en arbetsplats där tiden håller på att rinna ut fast att jag vill vara kvar. Jag orkar inte le och bli polare med alla för att någon ska vilja ge mig en uppgift. Men det är så man får jobb. Genom att vara glad och stanna kvar länge på julfesten och visa att man ingår i gänget. Jag gick nog typ först från julfesten...

Orkar inte söka andra jobb heller. Låtsas motiverad och vara glad och le och ljuga om att en massa skitsaker är intressanta. Jag vill bara stanna kvar i sängen och gråta, ju. Hur ska jag då få ett jobb?

De senaste dagarna har jag helst velat vara för mig själv, för att steget ut där är så stort. Och hon som jag delar arbetsrum med skolar in på dagis, så just nu är jag dessutom helt ensam i rummet. Det känns som om det pågår ett liv därute i korridorerna som jag inte orkar tränga mig på. Vad ska jag dit att göra? Jag har ju ändå ingenting att säga.

Två dagars gråt

Dagislämningen funkar, även om jag var tvungen att ringa idag när jag hunnit till jobbet för att få bekräftat att hon slutat gråta. Hon gråter nämligen när jag går, både igår och idag. Och det är jobbigt. Kan inte säga annat. Men samtidigt verkar hon ha haft det så bra när man sen hämtar, så jag antar att det är okej. Det är bara att gå helt enkelt, inte vända sig om. Inte fundera. Inte känna efter.

Jag kan inte sova.

Imorgon börjar "det riktiga livet", när både jag och Jonas jobbar heltid och Lydia ska gå på dagis. Har ingen aning om hur det kommer att fungera och är lite smått nervös inför morgonrutiner som inte alls sitter och det faktum att jag ska lämna alla dagar. I kombination med att jag bara har en projektanställning på ett jobb där jag gärna vill göra bra ifrån mig, naturligtvis. No time for monkey business.

Ändå sitter jag här flera timmar efter att jag egentligen borde gått och lagt mig och vill verkligen inte sova. Jag vill sitta uppe hela natten! Men, ska nog knyta mig nu i alla fall. Måste helt enkelt. Eftersom att jag är vuxen och vet bättre. God natt.

Typiskt tonår?

På pendeltåget härom dagen satt två unga tjejer. De ser ut att vara i 15-årsåldern, men kan ha varit äldre. Den som sitter med ansiktet mot mig är full av brunkräm i ansiktet. Plötsligt utbrister hon högt och ljudligt
- Fatta att jag har sugmärken på brösten!
Alla i vagnen ser oberörda ut och låtsas som om de inte hört. Klart de hört, hon skrek ju nästan. Så uppenbart att hon vill att vi ska lyssna.

Själv blir jag bara alldeles stel och tänker gode gud, vad kan jag göra för att min dotter inte ska bli så där om femton år?

Sista julmusten urdrucken

(vill bara meddela att jag nu fått igång mms till flickr så jag kan skicka in bilder som publiceras direkt från mobilen. som en insnöad bild från imorse på väg till jobbet - se nere i marginalen)

Välkommen till vardagen

Skönt att man glömmer så fort. I morse tänkte jag men vad fan, det är ju mörkt ute! Ska jag gå till jobbet i mörkret?!