Kärnfamiljen = Kvinnofälla?

Idag skriver statsvetarprofessor Bo Rothstein på DN Debatt om den heterosexuella kärnfamiljen som en kvinnofälla. Han skriver bland annat:

"När unga svenska män och kvinnor flyttar samman så lyckas de vanligen etablera ett något så när jämställd förhållande vad gäller fördelningen av betalt och obetalt arbete. I allmänhet säger sig båda kontrahenterna stödja jämställdhetsideologin.

Men så när barnen kommer ändras allt detta till kvinnans nackdel. Hon tar inte bara ut merparten av föräldraledigheten utan hon sänker också ofta sitt betalda arbete medan han kraftigt ökar sin insats på jobbet. De som arbetar mest i vårt land är faktiskt pappor med småbarn. "

Vad är då anledningen till detta? Jo, enligt Rothstein att mannen i förhållandet ofta redan från början är lite äldre (ca 3 år) och har en starkare ställning på arbetsmarknaden än kvinnan. Detta är inte något egentliget problem förrän barnen kommer. För då anser båda parter att det är i familjens ekonomiska intresse att mannen, som ju ofta har högre lön redan innan, fortsätter jobba eller tar ut mindre föräldrarledighet. Detta leder i sin tur till att kvinna ofta tvingas jobba mindre, för att få pusslet med familj, dagis, hemarbete osv att gå ihop. Det är dessutom ett mönster som inte bryts bara för att mammaledigheten är över och båda börjar jobba. Och när kvinnan nu efter sin mammaledighet ligger ännu mera efter på arbetsmarknaden så blir det ju ännu mer naturligt att hon är hemma även med barn nummer två osv. Och så hamnar hon ännu mer efter...

Detta är ingen rolig läsning. Framför allt eftersom att jag är helt övertygad om att det är jävligt sant. Jag som alltid har trott på möjligheten med ett jämställt samhälle ser plötligt hur ett enda barn har kastat oss 40 år tillbaka i tiden. Minst! Inte när det handlar om hur mycket Jonas bryr sig om och sköter sitt barn när han är hemma, men hur vi plötsligt båda två tänker och planerar kring jobb och framtid. Det är ju så praktiskt att jag är hemma som ändå tjänar mindre. Och ska en av oss gå ner på deltid så är det ju mest praktiskt om det blir jag. Och eftersom att jag ändå är hemma mer så är det ju mest effektivt om jag sköter merparten av hushållet. Men jisses!! Hur gick detta till?! Och varför är det plötsligt så jävla svårt att hitta en annan lösning?

Jag tror nog att det ska bli lite annorlunda när jag går tillbaka till jobbet, men all forskning säger att så inte är fallet. Jonas säger att det enda vettiga är att, om vi får ett barn till, så är han hemma all tid utom de tre månader som jag inte kan ge bort. Det låter ju radikalt och bra. Men då kommer vi till en annan aspekt - vill jag lämna bort all föräldrarledighet till honom? Vill jag inte vara hemma och snusa på min unge lite längre än tre månader? Nu, med Lydia, så kan jag bara säga att efter en jobbig graviditet och en jobbig förlossningen så behövde jag absolut längre än tre månader på mig att vila. Inte för att det är en vila att ta hand om barn och hushåll, men en vila från att behöva vara ute bland "vanliga människor" och låtsas tänka på "vanliga saker", så som jobb. Nu, efter snart nio månader, börjar jag känna att jag skulle kunna gå tillbaka ut i arbetslivet.

Det är ju så enormt svårt att veta vad som är hönan och ägget. Vad vill jag och vad tror jag bara att jag vill? Hur mycket påverkas jag av vad som verkar vettigt? Borde jag vilja vara mer ute i arbetslivet? Om jag känner att jag gärna jobbar deltid, och Jonas inte känner så, hur kommer det sig? Är det biologiskt eller kulturellt? Kommer jag att bli bitter om jag sitter där om 35 år och har en jävligt dålig pension pga att jag aldrig tog mig fram i arbetslivet? Och varför skaffar jag, precis som majoriteten av alla kvinnor, barn tillsammans med en man som är några år äldre än jag och lite mer etablerad på arbetsmarknaden än jag?? Har jag inget fritt val?

I backen

Idag blev det äntligen tur för första pulkturen tillsammans med Uno och Anna-Cecilia.

Lydia är fortfarande lite ur gängorna. Vet inte om det har att göra med helgens magsjuka eller någon pågående utveckling. Hon skrattar mindre, sitter mycket tyst, vill gärna komma upp i knät och tar gärna nappen om hon har möjlighet. Dessutom gråter hon lite i sömnen då och då på nätterna. Lilla skruttan. Det verkar vara så mycket som pågår just nu inne i henne.

Idag var vi på barnvagnsbio. När vi kom dit och Lydia fick syn på Frank var första gången på hela dagen som hon började le och bubbla som hon brukar. Tur att det finns andra barn, för att tittade på dem och kommunicera med dem är verkligen favoriten just nu. Fast helst från min famn.

Ful vår

Igår drog jag till Gallerian tillsammans med min mor och min dotter. Tanken var att jag skulle få lite tid för mig själv i butikerna medan de hängde med varandra. Utmärkt plan! Jag lyckades kolla igenom de flesta av klädaffärerna. Nu är det ju rea överallt och det ska jag säga med en gång; jag är ingen reamänniska. Blir mest irriterad när sakerna hänger huller om buller och dessutom är slut i många storlekar. Därför tittade jag inte uteslutande på realiserade varor utan snarare mer på "nyheter", eller "vårnyheter" som det till och med stod på något ställe.

Men satan vad fula nyheter det hänger i butikera! Inte för att jag är någon stilikon, men detta är rent gräsligt. Jag tror aldrig jag sett ett fulare mode. Håller detta i sig så går vi en mycket hemsk vår till mötes! (Eller som tur är, för en gångs skull, följer ju inte alla modets nycker.) Kalla färger, kallt grönt, kallt blått, kallt orange (om det nu är möjligt..).

En expedit inne på Oasis visade bilder för en kund och sa: "Ja, vi har precis fått in de här nya bilderna på vårmodet. Det är mycket svalt blått och silver, som du ser." Svalt blått och silver, fy bubblan! Till och med det märkliga pastellmodet framstår som färgglatt och varmt i jämförelse. För att inte tala om de nya mönstren! Så mycket fula mönster har jag aldrig sett i hela mitt liv! Till och med på barnkläder. Är det någon som mitt i reahysterin slängt ett getöga på det som Polarn och Pyret kallar för "nyheter"?? Huga, säger jag bara.

"Skär det sig så vill vi ha det" verkar inköparna ha sagt i år. Och jag som verkligen behöver köpa nya kläder..

Mödra-mi och döttra-mi

Inget nytt under solen?

Förra helgen var vi på kusin Lindas vernissage på Moderna Museet. Genom sin estetiska gymnasielinje har hon tillsammans med någr andra elever fått möjlighet att arbeta på ett projekt på Moderna och sedan visa upp resultatet där i några veckor. Vilken häftig grej för gymnasieelever, säger jag! Hur många har haft "vernissage på Moderna"?! Så vi drog naturligtvis dit med Lydia för att uppleva lite äkta nyskapande ungdomskonst/kultur.




Men det märkligaste av allt det var att ungdomarna, och då framför allt killarna, såg ut som 60-tals mods. Inte alls den stil som jag tycker mig främst se på gatorna just nu. Jag sa det till Linda; "Killarna ser ju ut som mods". "Ja, estetiskt", svarade hon. Vadå estetiskt? "Mods!" sa jag. "Estetiskt!" sa hon. Jaha, kanske har stilen levat kvar bland så kallade estetiskt lagda ungdomar som nu kallar stilen det och inte känner till kopplingen till 60-talet? Men det märkligaste av allt var att de hade en DJ på vernissagen och vad satt han och spelade om inte - Bob Dylan!! Precis samma gamla låtar som vi lyssnade på när jag var 18, gick på Södra Latin och trodde att jag var konstnärlig och annorlunda. Ha, ha, ha! Ja, tydligen är det fortfarande Bob Dylan som gäller i den perioden och den genren.

Eller kanske är det så att konsten fastade någonstans i 60-talet och aldrig riktigt kommit vidare? Eller så kanske bara just 60-talet, med dess popkonstkultur, appellerar till ungdomar av alla tider och därför förevigt kommer att höra ungdomen till?

Spytt är spytt

Jaha, så kom då kräksjukan tillslut. Och med den snön. Så nu är det väl ändå äntligen riktig vinter! :-)

8 månaders

8 månaderskontroll på BVC idag. 71 cm och 10,9 kilo.

I början luktade hon som nykokta pastaskruvar med bara liiite smör på. Nu luktar hon jord och hallon... kan det bli bättre?

Bilder från Marocko IV

På vår favoritrestaurang var taket grönt, maten underbar och billig, fåglarna kvittrade i burar och vattnet porlade från en springbrunn.

Bilder från Marocko III

Strandpromenden i Agadir;

Bilder från Marocko II

I poolen

Bilder från Marocko I

Efter en lång flygresa blir väntan i passkontrollkön för mycket för Lydia, som helt enkelt däckar på pappas axel.

På standen, Dag 1;






På stranden, Dag 6;

Rapport fran Marocko

Hej,

skriver fran ett litet internetcafé i Adadir, Marocko. Alla tangenter sitter "fel" sa det ar helsvart att skriva. Svarast ar att Q sitter dar A sitter pa svenska tangentbord. Lydia sitter i vagnen brevid, full av mat, efter en stilla strosning langs strandpromenaden.

Vi gillar skarpt att det ar sa manga marockanska familjer med barn, unga par och tjejer som ar ute och sitter pa restaurang, strosar, traffas overallt. Alltsa helt vanlig lokalbefolkning, inte bara turister och de som jobbar med och mot turister overallt. Kanns som ett harligt samhalle att leva i.

Semestern da? Tja, det ar for kallt for att bada i havet, men jag ar anda lite av en badkruka, sa mig gor det inte sa mycket. Vi lyssnar pa harlig arabisk musik, provar alla marockanska matratter vi kan hitta och tittar pa folk och pa det fantastiska havet!

Lydia har fatt doppa fotterna i Atlanten, men vi ska nog doppa henne lite i den uppvarmda poolen ocksa innan vi aker. Sa hon far bada litegrann. De sags att det ar ovanligt kallt just nu. Ovanligt kallt har och ovanligt varmt i Sverige. Vilken konstig vinter!

Tva saker so, jag onskar att jag var battre pa; loneforhandla och pruta!

Nu ska vi tillbaka till hotellet och byta bajsbloja. So long!

Saker jag ser fram emot detta år;

- Vara med när Lydia lär sig krypa och sedan gå
- Fira Lydias första födelsedag
- Börja jobba igen, så småningom (jo, faktiskt)
- Mysa ännu mera med Jonas
- Mysa ännu mera med Lydia

Sist och först

Det gamla årets sista bild

och det nya årets första bild


GOTT NYTT ÅR!!

Profil